Meditation mot depression?

Den mänskliga hjärnan har något som kallas ett "standardnätverk". Det är ett neuralt nätverk som är aktivt när hjärnan är i viloläge och inte fokuserar på någon specifik uppgift.

Detta standardnätverk är kopplat till vår känsla av "jaget" och vår självkänsla. Det har också visat sig vara överakivt hos personer som lider av depression.

Jag läste precis om ett forskarteam som studerar effekterna av LSD på den mänskliga hjärnan. Både under detta experiment och sedan tidigare kan man se att LSD och liknande substanser minskar blodflödet i de delar som är kopplade till standardnätverket och att detta korellerar med en effekt som kallas "egots upplösning" - känslan av att jaget börjar försvinna och man känner sig som en del av personer och saker i ens närhet.

 

Baserat på denna effekt vill forskare undersöka huruvida LSD eller liknande substanser kan användas som ett botemedel mot depression. Om de minskar hjärn-aktiviteten i områden som deprimerade personer tenderar att vara överaktiva i, så kanske man genom detta kan lindra själva depressionen. Intressant!

Här börjar jag fundera på om man möjligen kan nå en liknande effekt genom meditation inriktad på att känna empati, medkänsla och en samhörighet med sina medmänniskor. Alltså, om depression kan lindras med hjälp av medition. Det skulle i så fall kunna vara ett värdefullt verktyg.

Vad tror du? Kan man bekämpa depression med meditation?

Omedveten självinsikt

För lite drygt två år sedan, i inlägget Allt börjar med varför beskrev jag mig själv på följande sätt.

Jag är en erfaren programmerare som är analytisk och kan förstå svåra problem. Jag försöker alltid skapa enkla lösningar.

Det är förmodligen sant. I ljuset av Ingen "quick fix" får de dock en helt annan innebörd.

I det senare inlägget funderar jag kring ifall jag kanske varit lite för naiv och förväntat mig en allt för enkel lösning på ett väldigt komplext problem. När jag sedan läste min beskrivning av mig själv fick jag en känsla av insikt. Jo, det är nog just vad jag har gjort.

Jag avslutar med ett uttryck som brukar härledas till Albert Einstien:

Everything should be made as simple as possible, but no simpler.

 Skyldig!

Att jämföra sig med andra

Inom både stoicism och buddhism strävar man efter lycka. Båda filosofierna menar också att en viktig väg till detta är genom att arbeta med sina tankar, i synnerhet för att arbeta bort de negativa tankar som uppstår. Båda talar också om vikten av att tänka på vilka man jämför sig med.

Om man bara jämför sig med sådana som på olika plan har det bättre än en själv framstår man naturligt som ganska dålig. Jämför man sig istället med de som har det sämre ställt inser man dock att man har det väldigt bra.

Detta kan tolkas som att man skall sänka sina ambitioner och jämföra sig med "misslyckade människor" (vilka de nu är). Men det tror jag inte riktigt är poängen. I vissa fall kanske man behöver kanske justera sina ambitioner om man inser att de man har faktiskt inte är rimliga utan bara leder en till besvikelse.

Men den verkliga poängen här är nog egentligen att inse hur bra man faktiskt redan har det!

• Kan du gå upp på vinden och hämta något när du behöver det? Inte en självklarthet för en rullstolsbunden.
• Om du hör en kraftig smäll utanför huset, tänker du då "undrar vad det där var, kanske ett bildäck"? Det är inte en lyx som någon i en krigszon har.
• Är allt som står mellan dig och en näringsfylld måltid att du behöver ta råvarorna ur kylen och tillaga dem? De flesta människor på jorden har inte i närheten av det förråd av mat som du har.
• Kan du gå över till din partner och ge hen en kyss? Det kan den som är ofrivillig singel bara drömma om.

Listan kan göras lång.

Även de mest vardagliga saker som vi tar för givet är en önskan för någon. Genom att inse det kan vi ta ett stort steg på vägen mot lycka.

Vem jämför du dig med?

Lättare om man satt i rullstol

I flera texter jag läst det senaste har jag stött på anekdoter om personer som råkat ut för en olycka och till följd av denna blivit rullstolsbundna.

Händelsen upplevs naturligtvis till en början som en stor tragedi. Efter ett tag börjar man dock vänja sig vid de nya förutsättningarna. Genom att tänka på vad man har förlorat kan man också få en bättre förståelse för allt man faktiskt har. Sålunda har dessa anekdoter ofta slutat i att den nu rullstolsbundne säger att hen faktiskt känner sig lyckligare nu än innan olyckan.

Detta kan få mig att tänka att "det är ju lätt för dem". Vilket när jag tänker mer känns lätt absurt. Jag tänker alltså att "det är lättare att vara lycklig när man siter i rullstol, för då blir det lättare att uppskatta det man har kvar". Enligt denna fina logik så är allt jag behöver göra för att bli lyckligare att råka ut för en olycka så att jag aldrig kan gå igen! Smart!

Det låter ju fantastiskt dumt! Varför kan jag inte bara inse hur bra jag faktiskt har det redan idag? Så kan vi hoppa över det där med rullstolen.

För vad är det med oss människor att det skall krävas en stor negativ livshändelse för att man skall fatta? Det är först när en förälder går bort som man inser hur mycket man värdesätter dem. Det är först när man inte längre kan gå som man inser hur bra man har det i övrigt. Och så vidare.

Nej, jag vill börja förstå hur bra jag har det redan nu. Hur svårt kan det vara?

Förstår du hur bra du har det?

Ingen "quick fix"

Denna blogg startade med syftet om att hitta svaret på "varför" i mitt liv. Även om jag inte tänkte på det på det sättet, var jag nog ute efter en snabb och enkel lösning på ett svårt problem - en "quick fix".

Idealisten i mig vill gärna tro att det finns en sådan – ett enkelt och slutgiltigt svar som fungerar på alla frågor.

Det skulle kunna tänkas vara "för att vara lycklig". Det är åtminstone det bästa jag har kommit fram till hittills. Fast åter igen, idealisten ville ha ett "bättre" svar. Jag vet inte riktigt vad det skulle vara, men något som kändes mer som en "aha"-upplevelse.

Dessa idealistiska tankar fick sig ännu en allvarlig törn, när jag läste följande ord av Dalai Lama.

You shouldn't have the notion, for instance, that there is just one key, a secret, and if you can get that right, then everything will be okay. It is similar to taking proper care of the physical body; you need a variety of vitamins and nutrients, not just one or two. In the same way, in order to achieve happiness, you need a variety of approaches and methods to deal with and overcome the varied and complex negative mental states.

Aj! Det gjorde ont för idealisten.

Nu är det ju förstås inte nödvändigtvis så att han har rätt, men risken är överhängande att han har mer rätt än jag.

Vad tror du? Finns det någon "quick fix"?

Illusionen om enkelhet

Stoikerna ansåg att vi, till skillnad från växter och andra djur, har en unik förmåga att resonera på en hög nivå och att det är genom att använda denna förmåga vi kan åstakomma ett liv fyllt av lugn och glädje.

Spontant låter det rimligt.

Samtidigt får jag ofta känslan av att lugnet och glädjen nås genom att röra sig bort från tänkande. Att det är i för mycket tänkande som stress och depression bor.

Jag kan få en längtan efter ett enklare liv. Att flytta ut till en stuga i skogen. Att ha ett enkelt arbete där man "jobbar med händerna". Om bara livet vore enklare och jag inte behövde tänka så mcyket så skulle jag må bättre, tänker jag.

Av erfarenhet vet jag dock att jag mår bra vid de tillfällen då jag lever medvetet och tar initiativ till en sund och ansvarstagande livsstil. När jag tänker igenom situationer där jag inte mår bra och resonerar mig fram. Det är något som i flera fall hjälpt mig nå en högre lycka och ett större lugn, även om det ibland medfört en större obekväm förändring.

Vad jag verkligen vill komma bort från är nog snarare de negativa tillstånd jag förknippar med att "tänka". De där gångerna man bara vill "stänga av" hjärnan. När man drabbas av ångest över saker man (inte) gjort eller oro inför framtiden.

För om man faktiskt "stänger av hjärnan" kommer ju ofelaktligt andra processer ta över – instinkter, känslor och rutiner. Å de är verkligen inte alltid de som skänker lugn och lycka! Tvärt om är det ofta på grund av instinkter och rutiner som man fastnar i dåliga mönster och tankebanor. Så nej, "stänga av" tror jag ändå inte är svaret.

Insikten blir att man inte undviker det negativa tänkandet genom att avstå från att tänka över huvud taget, utan genom att aktivt och medvetet tänka positivt.

Hur tänker du?

Lycka som livets mening

Är meningen med livet, i den mån det nu finns någon, helt enkelt att vara lycklig? Detta spår var jag inne på redan i inlägget För att känna glädje. Nyligen läste jag något som gav det lite extra tyngd.

I believe that the very purpose of our life is to seek happiness. That is clear. Whether one believes in religion or not, whether one believes in this religion or that religion, we are all seeking something better in life. So, I think, the very motion of our life is towards happiness.

Dessa ord sades av Dalai Lama, den tibetanska buddhismens ledare.

Ju mer jag tänker på det desto mer blir det nästan en självklarhet. Jag menar, vem skulle medvetet försöka göra något annat än att vara lycklig?

En spontan invändning som dyker upp i huvudet är att om man bara jagar lycka så kommer man leva allt för kortsiktigt och bara jaga de snabba belöningarna. Dock är detta sannolikt en felaktig invändning, då ett sådant liv sannolikt snabbt kommer leda till ett mindre lyckligt liv.

Så förutsatt att man söker lycka inte bara i nuet, utan även strävar efter att försöka förbli det, så tror jag att det är väldigt sant.

Dessutom är det kanske snarare ett argument mot att ha njutning som livsmål. Lycka betyder inte alltid njutning och vice versa.

Jag börjar bli övertygad. Lycka – här kommer jag!