söndag 29 september 2013

Ett falskt dilemma

Nyligen ställde jag ju frågan om man skall byta riktning eller kämpa på när det börjar kännas tungt.

Det är lätt att bygga upp spänningen mellan dessa två alternativ tills det känns som att hela ens framtid hänger på beslutet. Väljer man det ena får man aldrig veta hur det gått om man valt det andra och vice versa. Beslutsångest kommer som ett brev på posten. Även om man tar ett beslut är det lätt att i efterhand skapa bilder av hur bra det hade blivit om man hade valt det andra istället.


Vad jag till slut börjat inse är att jag skapat ett falskt dilemma och att det i själva verket finns fler alternativ. Det är ju faktiskt ingenting som säger att måste välja endast ett av alternativen. Man kan satsa på båda samtidigt! Läsaren Domnisoara F var inne på samma spår i kommentarerna på föregående inlägg.

Exempelvis har jag under de senaste månaderna funderat på om det är dags att byta jobb. I takt med att man blir mer och mer inställd på ett byte är det lätt att man tappar engagemanget i det dagliga arbetet. "Man skall ju ändå snart sluta." Då blir jobbet ännu tråkigare och önskan om att byta ännu starkare. Det blir en slags självuppfyllande profetia. Samtidigt klandrar man sig för att man vill fly så fort det blir lite jobbigt. Situationen blir mer och mer ångestladdad.

Istället har jag det senaste försökt satsa rejält och engagera mig mer på jobbet. Det har helt klart haft ett positivt resultat.
  1. Dagarna blir helt enkelt roligare. Det är väl egentligen inte förvånande att saker blir roligare om man engagerar sig i dem, men roligare blir det hur som helst. Så det är en vinst i sig. Kanske kan det till och med bli så mycket bättre att jag inte längre vill byta!
  2. Ännu bättre är att om jag ändå fortsätter ha känslan av att jag vill byta så vet jag att jag gav det gamla jobbet en ärlig chans. Jag lämnar inget utrymme för hjärnan att tänka "men det var inte så dumt det där förra ändå, jag gav bara upp för lätt".
  3. Som en ytterligare bonus tränar jag mig själv på att alltid satsa fullt ut i det jag gör. Det tror jag man har nytta av vilken väg man än väljer.
Lite som ett kinderägg – tre önskingar i ett. (Fast utan choklad.)

Ändå rätt okay, eller?

fredag 27 september 2013

Byta riktning eller kämpa på?

Hur vet man om man är på rätt spår och bara behöver kämpa lite till eller om anledningen till att det känns jobbigt är att man är på väg åt fel håll?


När någonting känns tungt kanske det är kroppens eller mitt undermedvetnas sätt att tala om för mig att någonting är tokigt. Att jag behöver tänka om. Kanske är bara det faktum att jag börjar känna tvivel en signal på att det är fel.
– Känns det tungt på jobbet? Det kanske är dags att byta jobb.
– Är ditt förhållande inte vad du önskar? Kanske får du acceptera att ni blir lyckligare var för sig.
Å andra sidan kanske är det bara "motståndet" man har inom sig som gör sig påmint. Det där som gör att man vill fly från allt jobbigt och bara gömma sig. I så fall är rätt svar att kämpa! Eller som någon sa: "Gräset är inte grönare på andra sidan. Det är grönare där man vattnar."
– Känns det tungt på jobbet? Sluta slöa och engagera dig mer.
– Är ditt förhållande inte vad du önskar? Ändra på det! Jobba tillsammans för att förbättra det.
Jag kan omväxlande känna på båda dessa sätt. Ibland känns båda rätt samtidigt. Så vilket skall man välja? I vilka situationer är det ena eller andra rätt?

Om jag tittar tillbaka har jag ofta hamnar i vågor av omväxlande vilja kämpa och känna hopplöshet. Vanligtvis slutar dessa cykler med att jag bryter helt. Då känns det oftast mycket bättre efteråt. Åtminstone ett tag. Sedan hittar det där tvivlet tillbaka.

Så i slutändan har jag nog inte kommit mycket längre än att jag känner som följande citat från musikern Henry Rollins.
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.
Hur gör man för att inte bli uppäten? Hur tänker du?
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.

Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/h/henryrolli450718.html#GLmWGRBkDE6VecVl.99
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.

Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/h/henryrolli450718.html#GLmWGRBkDE6VecVl.99

onsdag 25 september 2013

Fridas fråga

Under en promenad genom en kyrkogård med min vän Frida ställde hon en fråga som har fastnat i mitt huvud.
Vad skulle du vilja bli ihågkommen för?
Mitt första svar var att jag inte egentligen räknade med att bli ihågkommen i någon större utsträckning. Jag tänkte att jag sannolikt inte skulle bli en historisk person.

– Men din familj och dina vänner då?

Till min förvåning kunde jag inte riktigt ge något svar på frågan. Det kan jag fortfarande inte.

Givetvis vill jag att folk skall minnas mig i positiva tankar. Att de skall komma ihåg mig som glad, generös, rättvis, snäll, duktig och så vidare. Men lite djupare än så? Vad är det jag helst vill bli ihågkommen för? Ju mer jag har tänkt på det, desto mer känns det som att svaret på denna fråga ligger nära det "varför" som jag letar efter som "svar" till mitt liv.

Det bästa jag har lyckats komma fram till hittills är att jag blir ihågkommen som någon med integritet. Att jag var ärlig, rättvis, hederlig och stod för vad jag gjorde. Det är någonting som jag känner starkt för inombords.


Dock undrar jag om någon av de som känner mig skulle använda det ordet för att beskriva mig, så det kanske finns utrymme för förbättring. Inte kan jag heller se att det ger något klart svar på "varför" i mitt liv. Möjligen svarar det på "hur". Så en pusselbit är lagd, men min jakt går vidare...

Vad skulle du vilja bli ihågkommen för?

måndag 23 september 2013

Varför skriver jag detta?

Jag har det inte dåligt. På de flesta fronter har jag det egentligen ganska bra. Jämfört med större delen av världens befolkning har jag det löjligt bra. Jag har ett bra jobb. Trevliga kollegor. Goda vänner. Pengar på banken. God hälsa. En lägenhet jag trivs i. Allt detta har jag, och det är jag mycket tacksam för!

Mitt problem är bara att jag inte riktigt känner mig sugen på någonting.
Allting känns lite sådär försiktigt meningslöst. Ett uttryck jag hörde från Charlie Söderberg (känd från Lyxfällan på tv) sammanfattar det ganska bra.
De flesta människor går upp på morgonen för att de inte har dött under natten.
Så vill jag inte känna. Jag vill gå upp på morgonen för att jag brinner av längtan att sätta igång med dagens uppgifter. För att någonting djupt inom mig resonerar med det jag gör. Jag vill känna att jag har ett mål. En mening med mitt liv. Att alla mina handlingar är uttryck för en och samma strävan. Harmoni.


Det låter måhända högtravande och närmast omöjligt. Kanske är det det. Men kanske ändå inte. Det finns många som säger att det är så de känner. Är de några supermänniskor? Jag vill tro att det är möjligt för alla.

Målet med denna blogg är därför att hitta det "varför" som gör att jag istället för: Jag har det inte dåligt, med övertygelse kan säga: Jag har det jättebra!

Samtidigt hoppas jag att mina funderingar kan hjälpa andra som känner liknande.

Vill du följa med på min resa?