fredag 27 september 2013

Byta riktning eller kämpa på?

Hur vet man om man är på rätt spår och bara behöver kämpa lite till eller om anledningen till att det känns jobbigt är att man är på väg åt fel håll?


När någonting känns tungt kanske det är kroppens eller mitt undermedvetnas sätt att tala om för mig att någonting är tokigt. Att jag behöver tänka om. Kanske är bara det faktum att jag börjar känna tvivel en signal på att det är fel.
– Känns det tungt på jobbet? Det kanske är dags att byta jobb.
– Är ditt förhållande inte vad du önskar? Kanske får du acceptera att ni blir lyckligare var för sig.
Å andra sidan kanske är det bara "motståndet" man har inom sig som gör sig påmint. Det där som gör att man vill fly från allt jobbigt och bara gömma sig. I så fall är rätt svar att kämpa! Eller som någon sa: "Gräset är inte grönare på andra sidan. Det är grönare där man vattnar."
– Känns det tungt på jobbet? Sluta slöa och engagera dig mer.
– Är ditt förhållande inte vad du önskar? Ändra på det! Jobba tillsammans för att förbättra det.
Jag kan omväxlande känna på båda dessa sätt. Ibland känns båda rätt samtidigt. Så vilket skall man välja? I vilka situationer är det ena eller andra rätt?

Om jag tittar tillbaka har jag ofta hamnar i vågor av omväxlande vilja kämpa och känna hopplöshet. Vanligtvis slutar dessa cykler med att jag bryter helt. Då känns det oftast mycket bättre efteråt. Åtminstone ett tag. Sedan hittar det där tvivlet tillbaka.

Så i slutändan har jag nog inte kommit mycket längre än att jag känner som följande citat från musikern Henry Rollins.
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.
Hur gör man för att inte bli uppäten? Hur tänker du?
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.

Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/h/henryrolli450718.html#GLmWGRBkDE6VecVl.99
When you start to doubt yourself the real world will eat you alive.

Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/h/henryrolli450718.html#GLmWGRBkDE6VecVl.99

7 kommentarer:

  1. Kluriga frågor, får tänka på dem en stund..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att det inte bara är jag som tycker det! :-)
      Skriv gärna igen om du kommer vidare i tankarna.

      Radera
  2. Ja, den här frågan är riktigt jobbig, har brottats med den alldeles för mycket :P Brottas fortfarande med den efter besluten är tagna tyvärr.. var det rätt att ge upp? Skulle jag kämpat lite till? Eller var det rätt tillfälle att ge upp, för det hade ändå inte funkat? Det värsta är - man kommer aldrig att få ett svar på det. Hade det funkat? Det vet man ju inte. Men å andra sidan, att kämpa på i trettio år och till slut känna.. nä, det funkade faktiskt inte. Det känns inte heller speciellt lyckat. Så vad är en lagom gräns? Finns det någon? I tid? Alla kanske är överens om att det är mer än en vecka. Och antagligen är det inte många som egentligen tycker det är vettigt att kämpa med tvivel i 30 år. Men däremellan? Eller är det inte tiden som är viktig, utan styrkan i tvivlen? Men hur mäter man det, om det hela tiden varierar? Jag brukar brottas med funderingarna tills jag ger upp, inser att det inte finns en logisk lösning, och att magkänslan får styra. Och så går det, som du sade.. ett litet tag.. och så sticker tvivlet upp sitt fula huvud igen, petar, stör, pockar på uppmärksamhet. Var det rätt?

    "Vi är som personifierade Nittiotal
    I ett virrvarr av chanser och val
    Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
    Jag lever för kicken, precis som du
    Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
    Jag har frihet I blicken, precis som du
    Här står livet I farstun, så nära inpå
    Men det är nåt som gnager ändå

    Det kallas tvivel, det där som stör
    Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör
    Och jag ser hur du tänker på nåt
    Hur du längtar dig bort
    Som en fågel I bur
    En obehaglig distans
    En konstig känsla nånstans
    Det känns tomt - eller hur?

    Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
    När du somnar om natten, precis som jag"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett långt och intressant svar, Å! :-)

      Det är ju det där med att känslorna inte försvinner efter man tagit ett beslut (vilket är jobbigt nog) som är det hemska. Det går precis lika bra (bättre?) att ha ångest i efterhand. :-P Är inne på det ämnet i kommande inlägg.

      Hur länge man skall kämpa är svår fråga. Beror kanske lite på vad det är för beslut. Ju viktigare beslut, desto mer tid kanske? Kanske också styrt av hur svårt det är att "backa" beslutet och försöka igen. Men vem vet?

      Har inte varit ett Winnerbäck-fan, men får medge att texten var passande! En klämkäck refräng med doa-kör i bakgrunden skapar en fin kontrast till texten också. :-)

      Radera
  3. Ska jag va uppriktig så förstår jag inte riktigt känslan av att bli uppäten av världen..

    Jag tror att jag nästan alltid, och det är nog oftast så jag råder folk också, först gör nummer två:
    Kämpar, testar att engagera mig, försöker se saker från ett annat perspektiv och reda ut det som inte känns bra. I vissa fall fungerar det men andra gånger kommer det till en punkt då det du skriver om först, känns som det rätta att göra. Helt enkelt avsäga sig ett uppdrag, sluta engagera sig i en relation,lägga ner helt enkelt.

    Som troende kristen har jag kanske en lite annorlunda syn på det där motståndet inom en som du pratar om (kanske kan här dras paralleller till samvetet?).

    Om jag inom mig känner ett motstånd till något, kan det ha med mig och endast mig och mina tankar att göra men det kan också vara så att det är Gud som försöker säga något till mig.
    När jag har snackat med Gud och bett honom visa mig vad han tänker och jag har lämnat mitt problem till honom och slutat försöka lösa det på egen hand, tror jag att han genom mina känslor, samvete och tankar leder mig på den väg som Han har tänkt. (Vilket jag tror är en bra väg)
    Så när jag har gjort detta brukar jag känna mig mer säker på mina känslor och tryggare i det val jag gör. Vissa gånger vet jag att det är Gud som säger åt mig hur jag ska göra, andra gånger är jag inte lika säker.

    /Domnisoara F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett långt och intressant svar, Domnisoara F! :-)

      Känslan av att bli uppäten. Eller kanske mentalt överkörd av en långtradare. Känslan är nog att så länge man "springer på" så går det bra, men börjar man stanna upp och fundera så dränks man av funderingar och tvivel.

      Är inne på att börja med nummer två också. Dagens inlägg (som kommer snart) handlar om just det.

      När du känner dig tveksam och antingen på egen hand eller med hjälp av Gud arbetat igenom problemet, brukar då ett av alternativen kännas tydligare eller mer rätt än det andra? För min del är det en del av problemet, båda känns rätt mer eller mindre samtidigt.

      Radera
  4. Det var en bra förklaring, nu kan jag relatera till känslan att bli uppäten.

    Vid de tillfällen som jag kan dra mig till minnes just nu har det ofta varit så att jag har varit mer inne på ett beslut men tvivlat på om jag verkligen gör rätt i att köra på i det spåret. När jag har arbetat igenom det med Gud brukar jag få ett lugn å känna mig trygg i att jag väljer rätt.

    /Domnisoara F

    SvaraRadera