torsdag 31 oktober 2013

Åldersnoja

En av orsakerna till att jag började söka efter "varför" i mitt liv var att jag började känna mig gammal. Kanske inte gammal egentligen, men åtminstone tillräckligt gammal för att känna att "vid det här laget borde jag veta vart jag är på väg i livet."

Det kan vara lite stressande att fundera på hur långt man har kommit i livet jämfört med sina förväntningar. "Har jag kommit så långt i min karriär som jag tänkt? Borde jag inte ha en partner vid det här laget? Kommer jag vilja ha barn framöver? Jag blir ju trots allt inte yngre."

Någon dag efter jag kört igenom de här frågorna lite extra i huvudet hittade jag blogginlägg med titeln Does Life End at 35?. Författaren Kejia Zhu pratar om just dessa känslor, speciellt i jämförelse med andra.
Do you sometimes lie awake worrying that you aren't succeeding fast enough? Are you tortured by younger peers who have global businesses, penned acclaimed books and a string of iron-man medals?
Han beskriver hur han intervjuar sin far, en välrenommerad biologi-professor, om hans karriär och livsval. "Hur var han i min ålder?" frågar sig Zhu. Pappans svar förvånar honom.
You know, my career only really took off after I turned 58.
Yes, I'd say the 10 years between my 60s and my 70s were my busiest.
Det är en härlig bild att ha med sig tycker jag. Lite som insikten om att "jag har ju livet på mig".

http://www.flickr.com/photos/chrishunkeler/6867681207/

Ytterligare ett sätt att tänka är så här.
Jag har nu levt i ca 30 år. Om jag lever så länge som man kan tänka sig att min generation kommer göra så kommer jag bli ungefär tre gånger så gammal. Under mina 30 första år har jag lärt mig otroligt mycket och upplevt fantastiskt mycket roligt. (Då får vi också ta hänsyn till att jag inte ens kunde vare sig gå eller prata under de första åren.) Tänk då hur mycket jag kommer ha lärt mig och upplevt om lika lång tid till, när jag är 60, eller om dubbelt så lång tid till vid 90! Shit, vilken grym 90-åring jag kommer vara!
Är du rädd för att bli gammal?

tisdag 29 oktober 2013

Att våga ha tråkigt

Läsaren Å skickade en länk till en artikel om långtråkighet som beskriver hur vi människor idag är i ständig jakt på nya upplevelser.
[Lars Svendsen, professor i filosofi vid universitetet i Bergen] förklarar att allteftersom vår kultur blivit mer individualistisk och vi blivit mer självupptagna har våra liv fått ett bäst före-datum på ett sätt som inte funnits tidigare. Mode och det ”nya” har upphöjts till princip och verkliga behov har ersatts av ett omättligt begär efter upplevelser. Vi pratar sällan om djupare värden utan fäller i stället ytliga omdömen, någonting är antingen roligt eller tråkigt. Rastlösheten är utbredd.
Jag känner igen mig väl i det. Allt för väl. Jag har känt att jag gör saker, inte nödvändigtvis för att jag vill, utan för att jag inte har något bättre att göra. Svendsen är inne på samma bana.
I grunden handlar den existentiella långtråkigheten om en avsaknad av mening, resonerar Svendsen. Han säger att allt som beskrivits ovan egentligen är olika surrogat för att förtränga denna känsla av meningslöshet.
Känslan av meningslöshet var just det som blev upphovet till denna blogg. Jag försöker i och med dessa inlägg tvinga mig själv till att tänka på och resonera kring känslan av meningslöshet. Förhoppningsvis kan det leda till insikter och så småningom en ökad känsla av meningsfullhet.

Svendsens tankar är också i linje med mitt inlägg om att låta mobilen vara. Det baserades på Louis C.K. som menade att vi använder mobilen för att undvika att vara ensamma med tomheten inom oss.

Sedan jag skrev det har jag så mycket jag kunnat försökt "bara vara". Att kunna ta en rast på jobbet, en busstur, eller en promenad till affären utan sällskap av vare sig andra människor, tekniska prylar eller något att läsa. Men det är svårare än det låter. Det är så lätt att sysselsätta sig själv.

Vågar du ha tråkigt? Vara ensam med dig själv?

söndag 27 oktober 2013

Jag har ingen lust

Ibland har jag bara ingen lust. Ingenting låter direkt lockande eller roligt. Jag känner mig orkeslös och närmast apatisk.

Jag vet åtminstone tre saker som ökar sannolikheten att jag känner så.
  • Jag känner mig stressad eller pressad.
  • Jag har inte sovit ordentligt de senaste nätterna.
  • Jag har druckit alkohol dagen innan, även om det bara var en öl eller två.

Ofta finns det vid sådana tillfällen ett antal saker på programmet som jag hade tänkt att jag skulle göra, men jag kan inte hitta någon motivation att göra dem. Det kan gälla både "tråkiga" saker jag borde göra och "roliga" saker som jag normalt sett skulle velat göra.

Allt för ofta slutar det istället med att jag "slösurfat" bort dagen, eller på annat sätt fördriver den utan att ha vare sig åstadkommit någonting eller egentligen haft speciellt roligt. Det i sin tur ökar risken för att jag fortsätter känna lika dan nästa dag.


Jag misstänker att det bästa jag kan göra är att försöka göra det jag rent rationellt inser att jag vill göra, även om jag inte känner mig sugen på det för stunden. (Jag känner ju mig inte sugen på någonting, så "vad jag är sugen på" går inte att använda som hjälp.)

Jag kommer att tänka på följande citat från affärsmannen Dale Carnegie.
Inaction breeds doubt and fear. Action breeds confidence and courage. If you want to conquer fear, do not sit home and think about it. Go out and get busy.
Så kanske spelar det inte så stor roll vad jag gör, så länge jag gör "någonting". I det här fallet är "någonting" vad som helst annat än att sitta och slösurfa och tycka synd om mig själv. Ofta räcker det med att börja med någonting så rullar det liksom på. Så hemligheten är kanske att bara komma igång.

Hur gör du på dagar när du inte har någon lust?
Inaction breeds doubt and fear. Action breeds confidence and courage. If you want to conquer fear, do not sit home and think about it. Go out and get busy.
Read more at http://www.brainyquote.com/quotes/quotes/d/dalecarneg132157.html#XWSwCis1AwXqTXcp.99

fredag 25 oktober 2013

Om jag är sen bjuder jag på kaffe

Det egentliga målet med att hitta "varför" i mitt liv är ju att jag vill leva ett bra liv. Ibland kanske man dock kan hitta vägar till att ha det bättre som inte kräver att man kommit på just detta "varför".

Ett exempel är att jag har haft svårt att komma ur sängen och iväg till jobbet på morgnarna under de senaste månaderna. Det har lätt blivit både en och två "snoozar" för mycket. Normalt sett har jag trillat in lagom till vårt morgon möte kl 09:30. Ibland har jag dock inte ens lyckats hålla den tiden. Det har känts sådär.

Vid ett morgonmöte för någon månad sedan utannonserade jag därför följande.
Varje morgon från och med nu som jag inte är är här klockan åtta bjuder jag alla på en kaffe.
Jag införde alltså ett straff för mig själv om jag var sen!


Resultatet har varit strålande! Jag har sedan dess varit på jobbet klockan åtta näääästan varje dag. Får erkänna att jag faktiskt lyckats missa tiden två gånger, dock med mindre än tio minuter i båda fallen. Men två gånger har jag alltså fått bjuda kollegorna på kaffe vilket har kostat mig totalt 280 kr. Det har jag dock betalt med ett leende.

Detta straff – eller utmaning kanske jag skall säga, för det är så jag ser det – har verkligen hjälpt mig komma iväg på morgnarna. Kanske är fånigt att det skall behövas, men så är det. Nu håller jag dock tummarna för att jag slipper bjuda på kaffe fler gånger framöver. Det kommer bli dyrt i längden annars!

Hur kan du "straffa" dig själv till ett lyckligare liv?

onsdag 23 oktober 2013

Låt mobilen vara


Den amerikanska komikern Louis C.K. pratar i en inverju med Conan om hur mobiltelefoner påverkar oss människor.

Han menar att vi använder mobiltelefonen som en ursäkt för att inte behöva vara ensamma. För att inte behöva möta "tomheten" inom oss.

Några sms eller lite Facebook räcker för att hålla hjärnan upptagen. Det går på automatik. Sitter ensam på bussen? Ta fram mobilen. Väntar på en vän? Ta fram mobilen. Lång kö i mataffären? Ta fram mobilen.

Jag känner igen mig i det här och det räcker med en snabb titt omkring mig när jag åker buss för att inse att jag inte är ensam.

Det tråkiga är att det jag gör med mobilen inte verkligen gör mig lycklig. Det är bara ett sätt att döda tid. Facebook är helt klart inte svaret på frågan "varför" i mitt liv.

Jag tror att man måste våga möta tomheten. För det är nog där mycket av "sanningen" i livet bor. Det är i den tomheten som jag kan få svar på om jag är på väg åt rätt håll. Om jag vågar lyssna. Men jag nekar mig själv denna "kontakt med mig själv" genom att ständigt hålla hjärnan sådär lagom upptagen med strunt.

Jag byter ut starka känslor, både negativa och positiva, mot en halvljummen Facebook-sörja.

Därför tänker jag genomföra ett experiment: Jag tänker låta mobilen vara. Bara använda den när jag verkligen behöver – inte som ett tidsfördriv. Skall bli spännande att se hur det går!

Skulle du våga låta mobilen vara?

måndag 21 oktober 2013

Har jag redan svaret?

I en vattendelare beskrev jag hur jag letade efter en tumregel eller princip som jag kunde använda för att guida mig själv rätt i livet. Jag har ju faktiskt redan idag ett antal principer som jag lever efter ("och om inte de duger så har jag andra", som Groucho Marx så fyndigt sa).

Tre exempel på principer är:
  • Rätt skall vara rätt. Den som är bäst skall vinna, man skall inte fuska, man skall vara ärlig, etc.
  • Inga mörka hörn. Att ignorera dåliga saker och hoppas att de försvinner fungerar inte – de kommer tillbaka och biter en när man som minst behöver det. Lys istället upp och förtydliga det som är oklart.
  • Tänk positivt. Om än lättare sagt än gjort, så tror jag på att man kommer längre och känner sig gladare av att han en solig inställning till saker och ting.

Skulle det möjligen kunna vara så att någon av dessa principer (eller andra som jag har men som inte är listade ovan) är mitt "varför"? Eller åtminstone ett embryo till mitt "varför". Kanske är det jag söker en kombination av flera av dessa principer?

Faktum är att principerna ovan låter ganska likt min gissning rörande svar på Fridas fråga. Då svarade jag att "integritet" var viktigt för mig. Det är ju helt klart förenligt med "rätt skall vara rätt" och "inga mörka hörn" i alla fall.


De exempel jag skrev ovan var bara de som poppade upp i huvudet spontant. Sedan har jag med all sannolikhet många fler, varav vissa till och med är omedvetna. Det skulle vara intressant att kartlägga dem lite mer noggrant. Får lägga in det i min mentala "att göra"-lista.

En intressant tanke är att jag kanske egentligen redan sitter inne på svaret, men bara behöver slipa det lite. En avslutning av detta inlägg blir därför följande fråga.
Vet jag undermedvetet redan svaret på "varför" i mitt liv, men bara inte förstått det medvetet än?

lördag 19 oktober 2013

Man måste inte bli munk

Denna blogg handlar ju om min jakt på ett "varför" i mitt liv. Det riskerar kanske bli lite högtravande och stort. Varför finns jag? Vad är mitt livsmål? Vad är min passion i livet? Det är ju onekligen väldigt stora frågor.

Ett problem med att tänka på det i så stora termer är dock att det tenderar att leda till handlingsförlamning.

"Hitta sitt livsmål – det kan ju inte vara lätt! För att hitta svaret på en så stor fråga måste man förmodligen sitta på en bergstopp i Tibet och meditera i tre år. Det gör ju inte jag, så då kommer jag nog inte komma fram till svaret."

Entreprenören Derek Sivers föreslår att man istället skall fokusera på vad som på en daglig basis gör en intresserad eller skrämmer en. Tycker du det är kul att laga mat? Bjud in vännerna på middag. Verkar att stå på scen läskigt men ändå lockande? Prova en teaterkurs för nybörjare.

Sakta men säkert, steg för steg, kan man hitta det som man tycker om i livet.

Vad lockar eller skrämmer dig?

torsdag 17 oktober 2013

En ursäkt för att börja om

Ibland händer det att jag inte trivs med en situation men ändå inte riktigt vågar förändra den. Speciellt om det är något jag medvetet gett mig in på. Då tar det emot att erkänna att jag trots allt inte hamnat rätt.

I de lägena börjar jag nästan hoppas på att någonting utom min kontroll skall gå snett så jag får en ursäkt för att börja om. Någonting jag kan peka på och säga "jag gjorde ändå så gott jag kunde".

Denna känsla fångade webb-serien A Softer World med sitt sedvanliga drag av mörk humor i en mycket pricksäker strip.

sometimes i want to ruin my whole life so I can start over without feeling guilty. 

Mycket handlar väl om (missriktad) prestige eller perfektionism – att inte erkänna att man gjort fel.

Detta beteende kan ofta hindra en från att göra saker man vill göra. Hellre än att riskera att ses som misslyckad väljer man att låta bli. Det gör det svårare att utforska livet, hitta sitt "varför" och bara allmänt leva ett gott liv.

I min rosa lilla fantasivärld är det här mitt "varför" kommer in och räddar dagen. Med det som motivering och tydlig ledstjärna kan jag styra mig i rätt riktning när jag råkat hamna lite snett. I väntan på detta "varför" har jag dock kommit på ett knep. Något som ger mig en ursäkt för att börja om.

Mitt knep är att genomföra "experiment". Istället för att tydligt välja en riktning och säga "från och med nu skall jag göra så här" kan man säga "detta skulle kunna vara något bra, jag skall genomföra ett experiment under 30 dagar för att utvärdera om det är något för mig". Det fiffiga med denna omformulering är att det nu är omöjligt att misslyckas! Faller experimentet väl ut är det bara att tacka och ta emot. Om resultatet istället blir dåligt har man fortfarande lärt sig något och kan utan skam gå vidare i en annan riktning. Det var ju bara ett experiment och inte "på riktigt"!

Givetvis blir det ingen skillnad i vad man faktiskt gör och det är också hela poängen. Det är ett sätt att få någonting gjort men mentalt undanröja rädslan för att misslyckas. Ett slags trick för att lura hjärnan. Dock ett trick som funkar, åtminstone för mig.

Behöver du också en ursäkt för att börja om eller byta håll? Genomför ett experiment!

tisdag 15 oktober 2013

Jag har ju livet på mig

I Livet är en fråga resonerade jag kring att man dag för dag skapar sitt liv genom beslut och handlingar. Det sätter ju onekligen viss press på att se till att det faktiskt är rätt beslut och handlingar man fyller sitt liv med.

Mitt bland alla vardagssysslor är det dock lätt att få en känsla av att livet går på autopilot snarare än att det är någonting vi skapar medvetet. Som John Lennon sjöng, "life is what happens while you're busy making other plans."


Samtidigt som det är svårt att hinna göra de saker man vill, så vill man väldigt mycket. Man vill ha allt och man vill ha det nu. Klockan tickar ju obönhörligt på. Snart är det kanske för sent!

Slänger man slutligen in en önskan om att veta "varför" man gör det man gör och att allt man gör skall harmoniera börjar det bli riktigt svettigt att få ihop!

Angående allt detta sa Frida (hon med frågan) något som jag tyckte var klokt.
Jag har ju inte direkt någon deadline. Jag har ju livet på mig. Så länge jag inte fyller livet med saker jag inte vill göra så kommer jag nog inte ångra mig i efterhand.
Det tycker jag är en lugnande tanke.

Behöver man verkligen ställa så stora krav på varje enskild handling och varje enskilt beslut? Behöver varje steg på vägen gå åt rätt håll?

Jag har ju livet på mig.

söndag 13 oktober 2013

Vad skulle du göra?

Ett visst svenskt lotteri har som högsta vinst 100 000 kr i månaden i 25 år. Det betyder att man för en lång, lång period framåt inte skulle behöva tänka på att tjäna pengar. Låt oss leka med tanken att vi vann denna högvinst.
Vad skulle du göra på dagarna om du vann 100 000 kr i månaden i 25 år?
Alltså, om du inte behövde lägga någon tanke på att få in pengar till hushållet, hur skulle du välja att spendera din tid? Ligga på soffan? Ut och resa? Vara hemma med barnen? Gå till jobbet ändå, för att det är roligt?


Svaret på denna fråga (liksom Fridas fråga) tror jag pekar oss i riktning mot vårt "varför" i livet. För mig är dock även denna fråga väldigt svår. Jag kan inte på rak arm ge ett svar.

Det känns nästan hemskt. Jag kan inte skapa en klar bild i huvudet vad jag skulle göra om jag inte behövde bry mig om pengar. Det tål verkligen att funderas på.

Ett sätt att tänka är att "jag skulle bara ha det bra och göra det som föll mig in för stunden". Det tror jag dock inte är hållbart i längden. Investeraren Paul Graham uttrycker det bra i sin artikel How to Do What You Love.
Unproductive pleasures pall eventually. After a while you get tired of lying on the beach. If you want to stay happy, you have to do something.
"You have to do something", säger han alltså. Men vad? Vilken sysselsättning skulle över en period av månader, år och till och med årtionden göra mig verkligt lycklig?

Vad skulle du göra?

fredag 11 oktober 2013

Är frågor mer värda än svar?

Nyligen snubblade jag över en helt fantastisk serie av Kostas Kiriakakis. (Läs den!)

Den lyckades med konststycket att få mig att tänka till ordentligt och samtidigt sprida en härlig känsla i hela kroppen. Starkt rekommenderad läsning!

Serien berättar om ett parkbänkssamtal mellan en ung romantiker och en äldre mer praktiskt orienterad man.

Yngligens tes är att frågor är mer värda än svar. Han menar att svar visserligen är nödvändiga för att få saker att hända, men att de är knutna till den miljö där de uppstod och lätt kan bli inaktuella. Frågor däremot har kvar sitt värde över tid och kan ge upphov till nya svar.

Gamlingen som är stolt över de svar han samlat på sig under livet ställer till slut, något irriterad av samtalet, frågan:
If "worthless" answers are the only thing that leads to action, the only thing that makes things actually happen, what's the real use of your precious questions and crazy theories to the world out there anyway?
Till vilket ynglingen blir svarslös och sedan konstaterar: "That's a keeper!"

I seriens anda är kanske denna bloggs fråga "varför" viktigare än dess svar. Det är ju frågan som får mig att tänka och söka. Det är frågan som gör att jag inte är nöjd utan vill förstå mer. Det är frågan som håller mig nyfiken.

Är frågan viktigare än svaret?

onsdag 9 oktober 2013

Livet är en fråga

Kanske är "varför" en fråga vars svar inte kommer som en "aha"-upplevelse. Kanske blir svaret istället lite tydligare för varje dag, likt ett pussel där jag lägger bitar allt eftersom tiden går. Varje beslut jag tar och varje handling jag utför blir då en pusselbit i svaret.

En herre vid Gary Keller har uttryckt denna tanke på ett bra sätt.
Life is a question, and your choices are your answer.
I så fall är min fråga "varför" i själva verket livet uttryckt som ett ord. Följer man den tanken är svaret jag söker inte något jag kommer hitta, utan något som jag skapar varje dag.

Vad säger i så fall mina val och handlingar om mitt liv? Ger de en samlad bild eller blir mitt svar en virrig utläggning om allt och inget? Hur ser pusslet jag lägger ut? Passar ens bitarna ihop?


De dagar jag mår bäst tror jag har egenskapen att saker och ting verkar passa ihop. Dagen blir på något sätt en slags helhet. Det är ju så jag vill att mitt liv skall kännas också.

Jag antar att det i brist på "den stora insikten" inte finns mycket bättre att göra än att försöka lägga varje pusselbit så rätt man kan. Till slut kanske man kan börja skönja vad pusslet föreställer.

Som danske filosofen Sören Kierkegaard har sagt:
Livet förstås baklänges, men måste levas framlänges.
Livet är en fråga – vad är ditt svar?

måndag 7 oktober 2013

En vattendelare

"Det där 'varför' som du letar efter, hur ser det ut egentligen?"

En högst berättigad fråga, kära läsare. Jag har ju trots allt skapat en blogg för att leta efter det. Låt mig förklara hur jag tänker.

Varje dag så gör jag en massa saker och tar mängder av små och stora beslut. En del av dessa saker gör jag frivilligt, andra för att jag "måste" (eller rättare sagt, för att jag vill undvika konsekvenserna av att inte göra dem). En del saker är jag stolt över i efterhand, andra mindre stolt. En del leder mitt liv i en konstruktiv riktning, andra i en destruktiv.

Om jag satt och analyserade mitt liv i efterhand, så skulle jag kunna välja ut vilka saker jag gjort som jag är nöjd med och vilka jag skulle velat redigera bort om jag kunnat. Vi kan tänka oss att jag delar in dem i två högar – den bra högen och den dåliga högen.

Tittar man sen på dessa två högar så tror jag att jag att man kan hitta en slags vattendelare. Någonting som de bra sakerna har gemensamt men som skiljer dem från de dåliga. Det jag är på jakt efter – mitt "varför" – är den vattendelaren. En tumregel som jag kan pröva varje beslut mot för att avgöra vilken väg jag skall ta. En princip som uttrycker det som jag tycker är viktigt i livet.

Det är egentligen ingenting konstigt, vi använder sådana tumregler varje dag. "Man skall vara snäll" är nog en tumregel de flesta har i oss. Därför väljer vi att ge en komplimang även när vi inte måste, vi hjälper någon plocka upp saker som de tappat eller skänker en slant till någon som har det sämre ställt. Tänker man efter kan man förmodligen komma på en hel hög sådana små tumregler.


Mitt "varför" tänker jag mig är en tumregel på lite större skala. En som täcker in hela livet. Idag upplever jag mer att jag har ett virrvarr av små regler som alla på något plan är vettiga men som inte riktigt prickar rätt alla gånger och i vissa fall dessutom säger emot varandra. Speciellt när de gör det är det väldigt svårt att veta vart man skall gå.

Vad har du för tumregler i ditt liv?

lördag 5 oktober 2013

Hitta lyckan genom Amazon

Jag har alltid gillat att läsa böcker. Jag var "storkund" hos mitt lokala bibliotek under min uppväxt och på senare år har jag köpt allt mer böcker.


Utöver de böcker jag köpt har jag dessutom byggt upp en ständigt växande önskelista av böcker. Den har jag haft hos bokhandeln Amazon. När jag kikade igenom den nu precis gav den en ganska intressant bild av hur mina intressen har utvecklats under åren.

  • För 10 år sedan stod böcker inom programmering högt upp på min önskelista. I ärlighetens namn bestod min önskelista endast av programmeringsböcker. Det hade vid det här laget varit min hobby och sedermera karriär sedan 10 år tillbaka.
  • För 5 år sedan började ett nytt område dyka upp – chefsskap/karriär. Här började jag nog för första gången fundera seriöst på att ändra riktning i livet. Fortfarande dök någon programmeringsbok upp i listan då och då.
  • Ett år senare började det också trilla in böcker på temat personlig utveckling. Efter det blev det ganska spretigt. Fortfarande dök karriär-böcker upp, med nu även med instick av marknadsföring, kreativitet, ekonomi och lycka. Några programmeringsböcker syntes inte längre till.
  • Under det senaste året har det lagts till böcker inom en rad områden: personlig utveckling, marknadsföring, lycka, ekonomi, karriär, kreativitet, hjärnan, styrketräning, filosofi och entreprenörsskap. Inte minst ekonomi och styrketräning har varit tydliga teman för året.

Så, vad säger då detta? Eftersom böcker är någonting jag läser på min fritid tror jag man kan se dem som en rimlig indikator på intresse. Det betyder ju i så fall att programmering faktiskt inte är så intressant för mig längre. Lite mindre tydligt är väl vad jag egentligen är intresserad av nu - det spretar ju som sagt lite.


Skall jag försöka mig på en gissning så är nog något slags gemensamt tema att "förbättra sig själv" eller "må bra". Böcker på temat personlig utveckling, kreativitet och lycka passar ju rätt bra in där. Att förstå sig på sin hjärna kan ju hjälpa. Karriär och entreprenörskap handlar om att utvecklas och hitta rätt yrkesmässigt. Filosofi bidrar till att sätta saker och ting i perspektiv. Marknadsföring innebär att bli bättre på att uttrycka mig. Mitt intresse i ekonomi har kretsat kring att få ett intelligentare användande av mina pengar. Även styrketräning landar ju i att förbättra sig själv, i en fysisk bemärkelse.

Min följdfråga till mig själv är nu om dessa böcker varit ett redskap för att hitta mitt "varför" eller om de faktiskt är mitt "varför". Kan det helt enkelt vara så att "förbättra mig själv" och att hjälpa andra göra detsamma är det jag vill syssla med? Intressant tanke!

Vad står på din önskelista?

torsdag 3 oktober 2013

Vill jag eller vill jag att jag vill?

När man har ett svårt beslut att ta så börjar man ju lätt fundera både framlänges och baklänges.

Låt oss ta karriärval som exempel. För många med kontorsjobb så leder den traditionella karriärstegen till att bli chef. Det är dit man behöver gå för att få högre lön, mer befogenheter och större ansvar. Eftersom åtminstone de två första låter lockande, har även jag funderat på om jag vill dit.

Låt oss anta att jag lutar åt chefsspåret. Hjärnan tänker:
Gruppchef låter ju rätt bra. Jag får inte bara högre lön och större möjlighet att påverka, jag får också en rad nya spännande utmaningar och möjligheten att hjälpa andra att växa. Det låter ju roligt!
Men det är här min hjärna börjar lägga krokben för sig själv.
Men... vill jag egentligen det? Är det inte bara så att jag vill att jag skall vilja det? För om jag hade velat det så skulle ju problemet vara löst och jag kunde gå vidare. Det hade ju varit härligt. Men tänk om det bara är inbillning att jag vill det. Jag kanske bara tror att jag vill det för att samhället förväntar sig att jag vill det. Egentligen kanske jag inte är riktigt säker.
Som om inte det vore nog skruvar den sedan till det en extra nivå.
Det kanske inte är vare sig mitt nuvarande jobb eller chefsjobbet som är rätt för mig utan något helt annat. Jag kanske egentligen skulle bli lyckligare om jag var taxichaufför. Läste jag inte en artikel om en som gick från ett kontorsjobb han var trött på och blev taxichaufför? Skrev inte han att det var det bästa han gjort?
Här står man alltså med ett redan från början svårt beslut och med en hjärna som verkar bergfast besluten att motarbeta en. Handlingsförlamning, check!


Hur skall man tänka här? Hur vet man att man vill något och inte bara vill att man vill det?

tisdag 1 oktober 2013

Ta beslut när du är fullt vaken

Att veta om man skall byta riktning eller kämpa på är onekligen svårt. Vid olika tidpunkter så känner man för olika saker. Man pendlar mellan att vilja byta, att vilja kämpa eller bara känna sig överväldigad av beslutet.

En aspekt av beslutet som jag tycker är intressant är om alla dessa känslor är "lika mycket värda". Kan man gallra ut vissa av känslorna som mindre betydelsefulla än andra på samma sätt som man rensar ogräs i en rabatt?

Mina tankar är inspirerade av författaren Steve Pavlina som i sin bok Personal Development for Smart People skriver:
A good way to build your awareness is to make your important decisions from the most reasonable thinking you can muster. The best point to make new choices is when you feel alert, clearheaded, and intelligent.
When you inevitably sink back down to lower states and lose sight of that higher perspective, continue to act on those decisions even though you may no longer feel as committed to them.
Han menar alltså att det man känner när man är vaken och alert är viktigare och mer representativt för hur du egentligen vill utvecklas än de känslor du har när du är trött.


I vissa fall är det ganska lätt att se att det är så det fungerar. Att städa är exempelvis inte min favoritsysselsättning, men när min hjärna är någorlunda pigg inser jag ändå att jag hellre vill städa än leva i en smutsig lägenhet. När jag är trött och hungrig tycker jag dock inte alls att städa låter speciellt nödvändigt.

Så detta kanske är en bra regel att ta hänsyn till även i de svårare och mer ångestfyllda besluten. Bry dig mer om dina tankar och känslor när du är pigg och alert än de känslor som smyger sig på när du är trött och sliten.

Skulle det funka för dig? Vill du olika saker när du är pigg eller trött?