lördag 30 november 2013

Stoicism - en väg till lycka?

Stoicism är en filosofi som härstammar från antika Grekland vilken menar att lidande och negativa känslor är baserade på felaktiga beslut vi människor fattar. De menade även att om vi inte kan påverka universum och vår omgivning så har vi en fri vilja och kan välja hur vi skall reagera på det som händer oss. När de negativa känslor tas bort får man istället lugn och glädje.

Våra sinnen mottar ständigt signaler och signaler lämnar "intryck" i vårt sinne. En av de viktigaste sakerna att förstå, enligt stoikerna, är att dessa intryck inte är verkliga utan endast är en bild i våra huvuden. Det är upp till oss att med vårt förnuft avgöra om ett intryck är sant eller falskt. I vissa fall kan vi avgöra detta själva medan vi i andra fall måste rådgöra med andra människor.

http://www.flickr.com/photos/55915190@N00/3077030599/

I samma anda menade stoikerna att vi måste lära oss skilja på det som är "upp till oss", dvs under vår kontroll, och det som inte är det. Det primära som är upp till oss är just våra bedömningar av våra intryck, vad vi väljer att säga och göra. Det mesta är dock inte under vår kontroll även om vi ibland vill tro det. Exempel är vår kropp, vårt rykte samt vår sociala eller professionella status. Vi kan välja att göra saker som vi tror skall påverka alla dessa, men vi kan inte direkt förändra dem.

Stoikerna menar också att vi skall försöka motstå begär från drifter så som kärlek, lust, hat, rädsla, och smärta. Anledningen är att så fort ett begär är uppfyllt tenderar det att ersättas av ett nytt. Stoikern Epictetus uttryckte det så här:
"Freedom is secured not by the fulfilling of men's desires, but by the removal of desire." 
Livets mening enligt stoikerna är istället att ha en vilja i enlighet med naturen. Att leva i harmoni med naturens ordning, förstå att alla organismer (människor inkluderat) har lika värde och leva i symbios med dem, samt att försöka förstå livet självt.

Avslutningsvis lade stoikerna även stor vikt vid att dagligen öva och förbättra sig själv. Denna träning som kallas askes inkluderade exempelvis övningar i logik, självdialog, negativ visualisering, att tänka på döden, träna på att vara närvarande i nuet samt daglig reflektion.

Detta är endast en kort sammanfattning och utelämnar många delar av stoicism, men jag är fascinerad av den och tror att en modern människa som vill må bra har mycket att hämta härifrån. Jag lär återkomma till ämnet.

Vad är dina tankar kring ovanstående? Kände du till stoicism sedan tidigare?

torsdag 28 november 2013

Livet är som att cykla

En bok jag läste för några år sedan hade ett uttryck som har fastnat i mitt huvud.
Livet är som att cykla – man måste fortsätta framåt för att hålla balansen.
Jag tror det ligger mycket i denna lite skämtsamma formulering.

Att stanna upp och fundera är för all del nyttigt, men det får dock inte bli så mycket att man fastnar. Att gräva ner sig i sina problem gör en sannolikt inte gladare.

Det enklaste sättet att gå från att vara lite nedstämd till mycket nedstämd är att tänka på det faktum att man känner sig nedstämd.

När man istället fortsätter framåt känner man sig starkare och får nya intryck och tankar som kan hjälpa en komma vidare med de grubblerier man har. Att handla stärker också ens självförtroende och mod medan att sitta still och grubbla ökar tvivlen och rädslan.

Vill man övervinna sina tvivel gör man alltså sannolikt bäst i att vara aktiv och fortsätta framåt istället för att stå still och försöka hålla balansen.

Hur länge kan du balansera på en stillastående cykel?

tisdag 26 november 2013

Saker jag mår bra av

Jag funderade nyligen varför jag inte gör saker som jag vet att jag mår bra av. Det fick mig att tänkta lite ytterligare på vad jag faktiskt mår bra av.

http://www.flickr.com/photos/rod_waddington/10774608484/

Här följer en liten lista över vanor och principer som hjälper mig att må bra.
  • En plats för var sak och var sak på sin plats. Det är så skönt varje gång jag plockat i ordning i lägenheten.
  • En ren lägenhet. Jag borde verkligen städa oftare. Skulle säkert vara bättre för hälsan med.
  • En sak ut för varje sak in. Borde gå igenom mina köp applicera den principen. Speciellt gällande kläder, men även elektronik.
  • Mer allmänt: minimalism. Det är skönt att rensa bort onödiga saker. Ju färre saker desto bättre.
  • Jag blir lika positivt överraskad varje gång det inte står någon tvättpåse i badrummet (typiskt när jag tvättar). Det ser så mycket renare och öppnare ut. Borde hitta något sätt/ställe att gömma den.
  • Gå upp (någorlunda) tidigt på morgnarna. Jag känner mig alltid fräschare och får mer gjort på förmiddagarna. Dessutom får jag mer ledig eftermiddag om jag är tidigt klar på jobbet.
  • Reflektion. Att sitta ner och fundera igenom saker. Att beskriva dem. Exempelvis genom denna blogg.
Vad får dig att må bra?

söndag 24 november 2013

Varför gör jag inte det jag mår bra av?

Härom dagen satt jag och pratade med en kollega på lunchen angående vad som får en att må bra. Vi kom fram till att livet många gånger blir mycket bättre om man bara följer en uppsättning enkla regler. Några exempel vi kom på var att gå upp i tid på morgonen, håll rent i lägenheten, träna regelbundet och inte dricka alkohol för ofta. Vi var båda överens om att vi mådde bäst under de perioder där vi lyckades hålla på dessa regler.

Det fåniga är bara att vi var lika rörande överens om att vi oftast inte lyckades att hålla dem. Det tycker jag är konstigt!

http://www.flickr.com/photos/andy68/10489157026/

Ta en sån sak som att hålla rent i lägenheten. Jag vet av erfarenhet att jag mår sämre när min lägenhet är smutsig och/eller rörig, men ändå kan det gå en vecka eller två av kaos utan att jag tar tag i det. Det är ju inte det att det är svårt att städa - tvärt om. Inte heller tar det speciellt lång tid - på en halvtimme eller timme är det mesta borta och en timme till så skulle lägenheten vara i toppskick.

Så hur kommer det sig att jag misslyckas med att göra enkla saker som inte tar speciellt lång tid och som jag vet får mig att må bra? Man känner ju sig måttligt begåvad när man inser hur dumt man beter sig. Här har jag nog inget direkt bra svar. Det hänger väl förmodligen på disciplin och prokrastinering.

Wikipedia definerar begreppet prokrastinering som:
Vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser.
Det låter ju rätt korkat, faktiskt.

Känner du igen dig? Har du något knep?

onsdag 20 november 2013

Bara en önskan

Följande ordspråk har fastnat i mitt huvud.
Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.
Jag tycker om det för att det så enkelt och elegant lyckas skala bort allt oviktigt. Det sätter saker och ting i perspektiv.

http://www.flickr.com/photos/nyayahealth/6892484555/

Det värsta är att det som den sjuke helst av allt önskar sig, en god hälsa, är något många av oss tar för givet varje dag. Men det räcker ofta med en enkel förkylning för att humöret skall sjunka kraftigt och livet kännas kasst.

För vad är väl en önskan om en ny tröja mot önskan om att slippa ryggsmärtor? Hur mycket lockar ett par nya löparskor när man inte kan böja på knät? Vad är ett stort lyxhus värt mot att kunna ta sig fram utan rullstol?

Förhoppningsvis tvingas vi inte göra dessa val, men det är lätt att glömma bort att vi har så mycket att vara tacksamma för.

Vad önskar du dig?

måndag 18 november 2013

Spelar "varför" någon roll?

Denna blogg handlar ju om jakten på "varför" i mitt liv. Att hitta motivationen i livet. Det som gör att man är sugen på att gå upp på morgonen. Ungefär som känslan man hade som barn när man ville gå och lägga sig tidigt dagen innan julafton för att man längtade så till julafton.

Under tiden jag har funderat på detta har jag kommit på ett antal saker som gjort mitt liv bättre. Så som att inte ha en TV, inse att jag inte är så gammal och straffa mig själv om jag kommer sent till jobbet. Ingen av dessa har dock givit mig någon djupare insikt i "varför".

Där någonstans börjar jag fundera på om det intressanta faktiskt bara är att jag mår bra och känner mig lycklig. Alltså, varför jag mår bra kanske är mindre viktigt än att jag faktiskt mår bra.

http://www.flickr.com/photos/peterthoeny/9639604809/

Å andra sidan kan det vara så att jag inte kommer må helt bra (åtminstone inte annat än periodiskt) utan att också inse vad det är som får mig att må bra. Kanske är att känna sig motiverad eller att ha "något att leva för" en så grundläggande del i att må bra i livet?

Sen tror jag i ärlighetens namn att det är en av egenskaperna som min hjärna har: den vill förstå saker. Det spelar förmodligen ingen roll om jag försöker strunta i "varför", den kommer försöka ändå. Vill man vara lite filosofisk kanske "varför" är som en stearinljus för en mal om natten – svårt att hålla sig i från men i slutändan bara farligt.

Vad tror du? Spelar varför någon roll? Är det värt att leta efter?

lördag 16 november 2013

Varför sparar jag pengar?

Under det senaste året har jag blivit intresserad av privatekonomi. Att spara pengar, investera dem, amortera på lån och mycket mer har varit ämnen som jag fastnat för. En följd av detta har varit att jag stramat åt min ekonomi en hel del och fått mitt kapital att växa snabbare.

Det låter ju bra. Ett problem som jag dock känner är att jag inte egentligen vet varför jag gör det. Eller tja, på ett sätt vet jag varför. Det har helt enkelt "känts rätt" och tilltalat mig som person. Jag tycker om att ha ordning och reda (i min bokföring, exempelvis). Jag tycker om att samla på saker (i detta fall pengar). Jag tycker om att förstå saker (börsen, banker, etc). Men ändå, på ett lite djupare plan vet jag inte varför.

Bloggaren Mr Money Mustasche skriver angående att ha ett mål med sparandet.
Amassing money is just one side of the coin. The other is knowing what to do with it: deciding upon your own definition of freedom, figuring out when you have saved enough to accomplish it, and gaining the confidence to make the jump when you get there.


Jag har en vag idé om att jag sparar till ett framtida lägenhetsköp. Jag helt enkelt antagit att jag kommer köpa en så småningom och då vill jag kunna göra det utan lån, eller åtminstone med så lite lån som möjligt.

Men ändå saknar jag en motivering till varför jag skall spara. Ett faktiskt mål med min ekonomi. Nu känns det som att jag har förberett mig för och påbörjat en lång vandring men fortfarande inte vet vart jag skall gå eller varför.

På lite lagom luddig nivå går det ju att säga att målet är att jag skall kunna leva ett gott liv. Det är ju för all del sant, men det är väldigt svårt att ta beslut med det som mål. Vilken väg leder till "ett gott liv"? Jag skulle ju kunna spara till en resa till något varmt land, exempelvis. Eller kanske en ny cykel, förstärkare eller telefon. Jag kan spara pengarna till ålderns höst. Jag kan ge dem till mina (framtida) barn. Vilket av dessa alternativ skall jag välja? Vilket gör mig lyckligast? Lite tydligare regler skulle behövas.

I ärlighetens namn är detta lite av ett tema som jag känt inom många områden i livet. Jag är mycket bättre på att nå ett i förväg bestämt mål än att bestämma målet från första början. Mer genomförare än visionär.

Hur tänker du angående pengar? Sparar du och i så fall, varför?

torsdag 14 november 2013

Min bångstyriga inre symfoniorkester

Vi människor är komplexa varelser. Vid olika tillfällen träder olika delar av oss fram och vi spelar olika roller i olika sammanhang. Som en övning i att förstå mig själv har jag försökt identifiera dessa olika delpersonligheter inom mig själv.


Mitt resultat såg ut så här, ordnade efter hur framträdande jag tycker de är i mitt beteende.
  • Organisatören - Uppskattar ordning och reda och vill förstå saker.   
  • Perfektionisten - Vill att allting skall uppnå en mycket hög standard.
  • Filosofen - Strävar efter balans och mentalt välmående.
  • Idealisten - Guidas mer av ideal än praktiska hänsynstaganden.
  • Vinnarskallen - Uppskattar utmaningar, vill tävla och vinna.
  • Underhållaren - Tycker om att vara rolig och stå i centrum.

Dessa delpersonligheter är alltså olika sidor av mig renodlade till stereotyper. Jag använder dem ibland för att förstå vilken eller vilka delar av mig det är som säger någonting.

När jag drar mig för att göra någonting är det exempelvis allt som oftast Perfektionisten som hellre låter bli att försöka än ses misslyckas. (Perfektionisten är inte överlycklig över den här bloggen, även om hon försöker göra det så bra som möjligt nu när den ändå finns!) Idealisten och Vinnarskallen är istället de som vill prova nya saker, om än av olika anledningar.

Om man skulle fråga dem i tur och ordning vad de ser som "varför" i livet skulle man få något åt det här hållet.
  • Organisatören: "att förstå mig på livet, universum och allting"
  • Perfektionisten: "att vara felfri" (hon är inte så lite ambitiös!)
  • Filosofen: "att leva ett medvetet, lugnt och lyckligt liv"
  • Idealisten: "att bli en person som lever efter tydliga principer"
  • Vinnarskallen: "ha kul, tävla och vinna"
  • Underhållaren: "att bli uppskattad av mina medmänniskor"
Så i teorin är allt jag behöver göra att sammanfoga dessa tankar till en.

Mitt mål i livet är alltså: "att förstå mig på livet, universum och allting, leva medvetet, lugnt, lyckligt och felfritt efter tydliga principer och samtidigt ha kul, tävla och vinna samt bli uppskattad av mina medmänniskor." Hur svårt kan det vara?


Kanske får slipa lite på den...

Har du funderat på vilka delpersonligheter du består av? Vet du vad de vill i livet?

tisdag 12 november 2013

Allt börjar med "varför"

Författaren Simon Sinek förespråkar att "varför" är det mest centrala när företag vill nå ut till sina kunder. Jag är övertygad om att det samma gäller för människor.

Why? How? What?Han menar att alla (företag, men i mitt fall människor) vet vad de gör. Det är ganska lätt. Du har inga problem att förklara vad du gör på dagarna. I mitt fall: "Jag utvecklar webbsidor som hjälper folk köpa mitt företags produkter".

Många (men inte alla) kan också förklara hur de gör det. Vad det är som utmärker dem från andra. "Jag är en erfaren programmerare som är analytisk och kan förstå svåra problem. Jag försöker alltid skapa enkla lösningar."

Hans poäng är att det verkligt viktiga inte är någon av dessa två frågor, utan varför man gör det man gör. Det är här många (mig själv inkluderat) börjar få problem. Det är nästan en konstig fråga och det blir lätt nonsens-svar i stil med "för att det är det jag jobbar med".

Han ställer med andra ord precis samma fråga som jag försöker i den här bloggen: "Varför?" Det är ett bättre svar på den här frågan som jag letar efter. Inte bara frågan om mitt jobb, utan allt jag gör i livet.

Jag  rekommenderar varmt att titta på klippet nedan. Det lyckades på en dryg kvart få mig än mer besluten i att hitta "varför".


Varför gör du det du gör?

söndag 10 november 2013

Rädsla gör mig dum

Var och lyssnade på komikern Soran Ismail nyligen. Han var riktigt bra, mycket bättre än jag sett honom tidigare.

En av de teman han hängde upp sin standup på var att man blir dum när man är rädd. 30% dummare hävdade han, men den siffran kanske han bara hittade på. Som ett enkelt exempel tog han att man efter en skräckfilm inte tänker klart när man är rädd för att det finns någonting under stängen. Rationellt vet man ju att det inte finns annat än golv (och damm, av egen erfarenhet).

Rädsla för att bli av med något kan också göra att man överreagerar och ser ett hot i någonting som egentligen är harmlöst. Ett av Sorans exempel var diskussionen om ordet "hen". Vissa reagerar mot ordet som sådant i rädsla för att samhället skall tvingas bli "könlöst", när allt det egentligen handlar om är ett sätt att referera till en människa utan att behöva veta eller avslöja personens kön.

Känslor strider mot logik. Det kan vi faktiskt till och med se rent konkret i hjärnan. Vid rädsla (eller för den delen förälskelse, upphetsning och stress) tas beslut i högre grad av det limbiska systemet som är känslostyrt istället för neocortex som hanterar logiskt tänkande.

http://www.flickr.com/photos/wwworks/2393382638/

Det jag började fundera på efter föreställningen var om rädsla gör att jag tar dumma beslut i mitt liv. Kanske är jag rädd för att bli gammal eller för att bli "avslöjad" som oprofessionell? Vad i så fall skulle det kunna ge för konsekvenser? Är de beslut jag medvetet eller omedvetet tagit och försöker leva efter logiska eller överreaktioner baserat på rädsla?

Givetvis är det ju svårt att säga, men det hjälper nog till att vara medveten om att det kan vara så. Man behöver ju som bekant inse att man har ett problem innan man kan göra något åt det. Ju mer information man har, desto större chans har man också att ta medvetna beslut.

Vad tror du? Tar du dumma beslut på grund av rädsla?

fredag 8 november 2013

Det du alltid har fått

Idag har jag funderat på hur lätt det är att halka in i rutiner. Det är bekvämt att göra saker på samma sätt som tidigare. Man behöver inte fundera så mycket och man vet att man inte riskerar allt för mycket – sannolikt blir resultatet ungefär som förra gången.

Rutiner är just därför ett mycket kraftfullt verktyg. En god rutin eller vana är värdefull då den upprätthåller ett bra beteende utan allt för mycket energiåtgång. Tyvärr fungerar det likadant med dåliga rutiner och ovanor - de upprätthåller ett dåligt beteende utan allt för mycket energiåtgång. Att ändra på en rutin kräver mycket mer än att upprätthålla den.

http://www.flickr.com/photos/vintagechica/4811650713/

Dåliga rutiner är dock inte världens undergång – de går trots allt att ändra. Men för att göra det krävs två saker.
  1. Först och främst krävs "sjukdomsinsikt". Alltså att man själv förstår att det man gör inte leder till önskat resultat.
  2. Beväpnad med insikten krävs sedan handling. Man behöver göra någonting annorlunda. Kanske orkar man inte lösa hela problemet på en gång, men man måste i alla fall göra någonting annorlunda. "If you do what you've always done, you'll get what you've always gotten."
I min erfarenhet kommer ofta sjukdomsinsikten tillsammans med en vilja att förändra. Man känner sig plötsligt full av energi och har bestämt sig för att "Nu är det dags! Idag börjar jag mitt nya liv!" Väntar man sedan en vecka eller två har denna energi vanligtvis försvunnit, så det gäller att smida medan järnet är varmt.

Det bästa man kan göra med detta energi-tillskott är därför underlätta för en själv att hålla fast vid förändringen även efter den första energin har försvunnit. Har du problem med att du småäter sötsaker? Använd din energiska period till att rensa huset på onyttigheter och köpa in något nyttigare att ta när suget dyker upp. Struntar du i att träna för att det är svår att motivera sig till att packa gym-väskan på morgonen? Packa den kvällen innan när du förmodligen bättre kan inse de positiva effekterna av att träna.

Hur gör du för att bryta en dålig rutin?

onsdag 6 november 2013

TV:n är inte svaret

En sak jag insett är att svaret på frågan om "varför" i mitt liv inte är "TV".

För ett antal år sedan hände det ganska ofta att jag fastnade framför TV:n. Gärna framför någon lagom lättsmält humor-serie i stil med How I met your mother, Simpsons, My name is Earl, Scrubs eller liknande. Innan jag visste ordet av det så hade tre-fyra timmar gått och klockan var långt över läggdags.

Att titta var visserligen underhållande men kändes i efterhand inte så värst givande. Jag hade till och med lite små ångestkänslor över att jag slängt bort en hel kväll framför "dumburken". Droppen som fick bägaren att rinna över var nedanstående bild som visar tiden amerikanska folket årligen lägger på att titta på TV jämfört med tiden det tagit att skapa Wikipedia.

200 billion hours a year spent watching TV by US adults, vs 100 million hours to create Wikipedia

Den fick mig närmast att bli äcklad av TV.

Jag började som ett första litet steg stänga av TV:n med den fysiska knappen på TV:n istället för via fjärrkontrollen. Efter ett tag insåg jag att det faktiskt ledde till att jag tittade mindre på TV. Det blev en liten gnutta krångligare att börja titta och det räckte i många fall. Jag märkte också att jag fick mer gjort och allmänt kände mig bättre.

Tiden gick och jag tittade på TV allt mer sällan. Någonstans dök tanken upp att jag faktiskt kanske inte behöver en TV. Knappt hade jag hunnit tänka tanken förrän jag gjorde slag i saken. Någon vecka senare dumpade jag TV:n och såg mig aldrig om.

Nu har jag inte ägt en TV på drygt tre år och är helnöjd med beslutet. Jag har istället mer tid för saker jag verkligen vill göra och de få saker jag vill se går normalt att se via datorn, hos en kompis eller på en pub någonstans.

Vågar du vägra TV? Gör du det kanske redan?

måndag 4 november 2013

Fyra nivåer av motivation

Professorn med det kanske svåraste namnet någonsin, Mihály Csíkszentmihályi, har en hel del intressant att säga om motivation.

Han har en modell som beskriver olika nivåer av mening, lite i stil med Maslows behovshierarki. Enligt Csíkszentmihályis modell söker människor mening i livet genom en av följande nivåer.
  1. Sträva efter bekvämlighet och nöjen.
  2. Söka samhörighet med andra människor man vill identifiera sig med.
  3. Utforska sig själv. "Vem är jag? Vad är mina egenskaper? Vad står jag för?"
  4. Bidra till saker som är större än en själv.
För samtliga nivåer gäller att man till slut blir mätt på en nivå och då ger den inte längre samma mening i livet som man tidigare känt. När det händer vill man vidare till nästa nivå.


För min egen del känner jag igen mig väldigt väl i modellen. Jag var i nivå ett och två omväxlande under ett antal år efter jag studerat klart. Jag hade varit student och ville dels tjäna pengar för att kunna göra roliga saker, men också för att jag kände att jag "borde" tjäna pengar – det är väl det man skall göra när man är vuxen och har slutat plugga?

I takt med att jag fick ett "riktigt jobb" med en bra lön så slutade också både bekvämlighet och samhörighet att motivera på samma sätt. Jag började istället komma in i en väldigt utforskande fas. Jag funderade på hur jag kunde "förbättra sig själv" och blev intresserad av allt från personlig utveckling och filosofi till ekonomi och styrketräning. Denna blogg är väl det "ultimata" tecknet på att jag vill utforska mig själv. Just nu tror jag alltså att jag står i senare delen av nivå tre.

En liten smygande tanke som funnits med länge och som ständigt växer sig starkare är att göra något andra har nytta av. Jag känner inte att jag gör det idag i den utsträckning jag vill. Så min gissning är att jag sakta men säkert är på väg mot nivå fyra. Skall bli spännande att se om jag vill fortsätta i den riktningen.

Jag skall poängtera att jag upplever att alla fyra nivåer finns i ens medvetande samtidigt. Det handlar inte så mycket om att "nu bryr jag mig inte om samhörighet längre, det är utforska mig själv som gäller nu" utan att en av nivåerna dominerar medan de övriga spelar en nedtonad roll.

Frågan är också, vad händer när man "är klar"? Går det att bli? Kanske är nivå fyra så "stor" att det aldrig går att bli mätt på? Eller så går det hela runt som en cykel. Efter att ha varit utåtriktad och jobbat för att förbättra världen kanske man kommer tillbaka till att vilja ha det bra själv. Eller så finns det fler nivåer. Vem vet?

Känner du igen dig? Har du gått igenom några eller alla av dessa nivåer? Var befinner du dig nu?

lördag 2 november 2013

Naturen bryr sig inte

Vi är mitt i allhelgonahelgen när jag skriver detta.

Många skänker en extra tanke till de som gått bort och kanske tänder ett ljus på graven där någon man bryr sig om ligger. Kyrkogården bredvid där jag bor är nu ett vackert konstverk fyllt av hundratals små ljus.

http://www.flickr.com/photos/evelinaa/6319178795/

När jag vandrar genom kyrkogården i mörkret omgiven av alla dessa ljus slås jag av två saker.

Det första är att naturen inte bryr sig om oss människor. Alla de miljoner och åter miljoner människor som levt och dött på denna planet, vad återstår av dem idag? Var och en av dessa såg, liksom jag, sig själva som livets medelpunkt. De hade drömmar och ambitioner, rädslor och prövningar. Nu har de alla åter blivit jord.

Det andra som slår mig är att alla de ljus som omringar mig har placerats ut av någon som bryr sig om den döde. Trots att personen inte längre lever finns det någon människa som tänker på dem. Någon människa vars liv på ett starkt sätt påverkats av den döde. Kanske en son eller dotter. Kanske en vän eller släkting.

Mina tankar spinner vidare. Hur relaterar detta till det "varför" jag söker i mitt liv? Naturen bryr sig inte om mig heller, så mycket känner jag mig säker på. Jag tror därför inte att det finns något "rätt" svar min fråga. Ingen uttänkt plan. I ett större perspektiv tror jag helt enkelt våra liv saknar mening. Mening är ett begrepp vi människor har hittat på.

Samtidigt finns det människor som bryr sig om mig. Människor som skulle besöka min grav om jag gick bort. För dessa personer saknar inte mitt liv mening. Ur mitt eget perspektiv saknar det inte heller mening. Det faktum att vi söker en mening med livet gör att det blir värdefullt för oss att hitta en.

Så även om jag inte förväntar mig att hitta något slags facit på frågan "varför" så tror jag att jag kan hitta ett svar. Det blir en fråga om perspektiv. Livet som sådant kanske inte har en mening, men jag kan ändå känna att mitt liv har en mening för mig. Mening blir någonting högst individuellt. Någonting jag själv måste hitta.

Hur tänker du? Tror du att livet har en mening?