lördag 28 december 2013

Modigt att tala sanning?

En bekant skrev följande observation på ett forum.
It always amazes me that people think its courageous to speak the truth. How many lies have all of these people spoken that have not come out one day? And when they did come out it was surely way more painful to deal with than speaking the truth was. Lying is like taking out a loan you know you can never repay at an enormous interest rate.
Jag kan inte annat än att hålla med. Att ljuga känns verkligen korkat. Det gör alltid ondare när det väl kommer fram. Som när jag inte vågade säga att jag ville sluta.

När man väl har skapat en lögn vill man ju inte att den skall avslöjas, så man gör vad man kan för att hålla den vid liv; man spär på lögnen lite ytterligare och skapar en liten grupp av relaterade smålögner. Det gör det naturligtvis ännu svårare att undvika att avslöjas och det gör ännu ondare när den väl avslöjas.

http://www.flickr.com/photos/sludgeulper/3436165308/

Man skulle kunna se att ljuga som ett "uppskjutandebeteende"; att skjuta sanningen framåt i tiden. En form av prokrastination alltså. En annan förklaring kan vara att lögnen är en slags panik-reaktion. Vi känner oss hotade av en obekväm fråga och vår reptilhjärna får oss att "fly" genom att säga en lögn. "Puh! Hotet undanröjt." Eller inte.

Dumt är det hur som helst. Så "lögn" är helt klart inte svaret på frågan om "varför" i mitt liv.

Ljuger du? När? Varför?

torsdag 26 december 2013

Osams med sig själv

En intressant tanke är att nästan samtliga atomer som din kropp just nu består av (98% enligt vad jag har läst) har bytts ut sedan ett år tillbaka. Rent fysiskt är du alltså inte samma du som för ett år sedan, eller igår för den delen.

Så hur konstigt det än låter finns det alltså inte en permanent fysisk version av dig eller mig. Några av de atomer som finns i dig idag kanske för ett par år sedan fanns i någon du känner. Några av de atomer du bestod av för tio år sedan finns kanske idag i en banan, ett lok eller bara skvalpar runt i Atlanten.

Det har en del intressanta filosofiska innebörder. En av dem som jag fastnade för nyligen lyder så här, formulerat av författaren Eckhart Tolle.
You are not in the universe, you are the universe, an intrinsic part of it. Ultimately you are not a person, but a focal point where the universe is becoming conscious of itself.
En ganska hissnande tanke, om du frågar mig.

http://www.flickr.com/photos/johannes_wl/7767215232/

Nu börjar vi komma in på saker som låter flummiga, men jag kör på ändå. Låt oss anta att vi faktiskt alla i någon mening delar samma medvetande. Då vore det ju fantastiskt fånigt om vi strävade åt olika håll. Lite som att höger och vänster arm hade olika mål i livet. Eller kanske lite mer realistiskt, att två siamesiska tvillingar motarbetar varandra.

Det är nog lite så jag ser oss människor. Som en siamesisk tvilling med 6 miljarder uppsättningar kroppsdelar, om än kanske inte lika hårt ihopkopplade. Inte desto mindre är vi ihopkopplade. Inte bara delar vi över tid atomer med varandra, vi påverkar varandra genom miljö, ekonomi, politik och mycket, mycket mera.

Intressant nog är det också ungefär så här stoikerna såg på världen. De ansåg att allt och alla var skapade av två saker, passiv materia och en aktiv intelligent substans som de kallade för Logos. Den genomströmmade allt och gav det liv. Logos delades också av alla och stoikerna såg det som livets mening att leva i enlighet med Logos. Alltså, att leva i enlighet med universum.

Nåväl, nu får jag sluta det här inlägget innan det blir allt för flummigt. Men även om denna insikt kanske inte har direkta praktiska betydelser så inbillar jag mig att den kan hjälpa oss att få en mer konstruktiv syn på våra medmänniskor.

Hur ser du på folk runt omkring dig?

tisdag 24 december 2013

Hemlängtan

En vän till mig bor tillsammans med sin pojkvän under ett halvår i ett annat land och skall därför i år fira jul långt bort från snö, familj och vänner. Hon skrev på Facebook att hon inte kände julkänsla och saknade alla hemma i Sverige.

Många skrev tröstande kommentarer, vilka säkert hjälpte till att lindra längtan en del. En annan vän skrev istället:
Försök att glömma hur det "borde" vara i dagarna och fokusera istället på vad som är. Då kanske det blir lite roligare? Stor kram iaf!!
Jag gillade det. Det tycker jag är mer konstruktivt.

Givetvis kan man få hemlängtan och det är inget konstigt med det, men om målet är att faktiskt må bra tror jag det är mycket mer effektivt att fokusera på och vara tacksam för allt man har än vad man just för tillfället inte har.


Så god jul kära läsare! Om du mot all förmodan känner att du saknar något denna jul, byt perspektiv och tänk på allt du faktiskt har! Det blir mycket roligare så. :-)

söndag 22 december 2013

En allvarlig sjukdom

Jag har klarat mig undan några allvarligare sjukdomar i livet. Nu, precis inför jul, har jag blivit påmind om hur tur jag har haft.

En bekant till mig har fått en hemsk "julklapp" – diagnosen multipel skleros (MS). Det är något som hen kommer få kämpa med resten av livet. Dessutom har hen nyligen gift sig och har ett litet barn. Inte precis en dröm-start på det nya året. Jag önskar verkligen att de kan finna styrka mitt i allt och att hen får all läkarhjälp man kan få.

http://www.flickr.com/photos/trentenkelleyphotography/11500876965/

Detta förde mina tankar till min fråga om "varför". Som jag skrivit om tidigare har ju den sjuke bara en önskan – att bli frisk. Skulle mina tankar om "varför" hålla om också jag fick diagnosen MS? Skulle jag känna att samma saker var viktiga i livet?

När jag tänker på det så känns det lite som ett krav för att jag skall vara nöjd med svaret. För om svaret inte är djupare än att en sjukdom kan ändra det, då kan det väl inte vara så värst grundläggande?

Hur tänker du?

onsdag 18 december 2013

Våga sluta

Jag har flera gånger i mitt liv hamnat i jobbiga situationer som jag förutsåg, kunde undvikit, men ändå körde rakt in i med full fart!

Det är situationer där jag börjat känna att saker och ting inte riktigt känns bra. Situationer där jag ville göra en stor förändring men samtidigt var rädd för de kortsiktiga konsekvenserna att genomföra förändringen.

Ett exempel var ett tidigare jobb som jag kände att jag inte längre trodde på och ville gå bort från. Samtidigt var en kollega mycket beroende av mig i företaget och om jag gick så fick det ju också konsekvenser för denna person. Jag drog mig rejält för att berätta hur jag kände för kollegan. Detta gjorde att jag jobbade kvar trots att jag inte trodde på det. Jag mådde också sakta men säkert mer och mer dåligt av situationen. Som "grädde på moset" lät jag ju också min kollega investera ännu mer tid i något jag visste inte skulle leda någon vart.

http://www.flickr.com/photos/wwworks/2393382638/

När det till slut gått så långt att jag har stor ångest över det hela och lyckas förmå mig att ta tag i situationen blev det ett stort antiklimax. Situationen löste sig ganska lätt! I samtalet som resulterade frågade kollegan "Varför sa du inte det direkt?". Ja, det är frågan. Varför gjorde jag inte det? Jag var feg? Bekväm? Dum?

Jag hade alltså två alternativ:
  1. Säga till min kollega att jag inte längre tror på idén och vill sluta. Ett jobbig samtal måhända, men båda kommer snabbt vidare.
  2. Ge sken av att allt är frid och fröjd trots att jag vet att projektet är dödsdömt. Låta min ångest växa i takt med att jag låter min kollega gå längre åt ett håll jag vet är en återvändsgränd.
Kort men intensiv smärta eller lång och utdragen? Jag valde lång och utdragen. Korkat, så här i efterhand.

Vad drar du ut på när du bara borde säga stopp?

måndag 16 december 2013

Att titta inåt

Dagens inlägg blir ett kort ett, men förhoppningsvis kärnfullt.

Jag fastnade för följande citat från en av de bloggar jag följer.
Hur många fler svar ska vi människor behöva finna utanför oss själva innan vi börjar titta inåt?
Det är precis det den här bloggen handlar om. För min del lyckas saker utanför mig bara hålla min uppmärksamhet borta från att känna en känsla av meningslöshet under en högst begränsad tid. Sedan är jag tillbaka på ruta 1.
 

Med denna blogg försöker jag istället titta inåt. Hitta svaret inom mig. Jag försöker använda all visdom som finns hos människor i min omvärld och använder också omvärlden som en spegel av mig själv, men i slutändan är jag övertygad om att det är inom mig jag kommer hitta svaret.

Var letar du?

lördag 14 december 2013

Vad är viktigast i mitt liv?

Boken Rik på riktigt tar upp en övning där de vill att man skall rangordna en uppsättning områden eller mål i livet. Tanken är att man skall reflektera över vad som är värdefullt i ens liv och vad som faktiskt inte är lika viktigt.

Det rör sig om följande områden, utan inbördes ordning: ledarskap, expertis, anseende, mening, välstånd, gemenskap, trygghet, självförverkligande, plikt, nöje, familj, variation, fritid, resultat, arbete, frihet, bekvämlighet och hälsa.

Stanna upp en sekund och fundera på vilka av dessa områden du tycker känns viktigast i ditt liv. Vilka känns oviktiga?


De olika områdena kan vara mer eller mindre kniviga att behöva ställa mot varandra. Är hälsa viktigare än bekvämlighet? Ja, det tycker du förmodligen. Men är hälsa viktigare än frihet? Är du hellre en frisk slav eller en fri människa med dålig hälsa? Inte lika uppenbart? Är hälsa viktigare än arbete? Om du svarar ja, syns det i ditt dagliga beteende?

Ovanstående frågeställningar är bara några av de man behöver göra. Givetvis finns inga rätt eller fel utan övningen handlar om att hitta just dina värderingar. Sen kanske vissa svar är mer politiskt korrekta än andra... för visst borde man välja familj före arbete?

Nåväl, utan vidare babbel presenterar jag nu min rangordnade lista.
  1. Frihet: tänka och handla som jag vill, oberoende
  2. Självförverkligande: personlig utveckling, utnyttja potential
  3. Gemenskap: kamratskap i familj, arbete och med andra
  4. Hälsa: sunda levnadsvanor, vara frisk
  5. Mening: bidra till andras glädje, hjälpsam
  6. Fritid: bestämma över min tid, fritidsintressen
  7. Expertis: auktoritet, hög kompetensnivå
  8. Plikt: följa värderingar, principer, ideal
  9. Resultat: uppnå mål, prestera, framgångsrik
  10. Variation: nya upplevelser, omväxling, förändring
  11. Arbete: intressant arbete, vara aktiv
  12. Trygghet: trygg position i arbete och ekonomi 
  13. Välstånd: stark finansiell ställning
  14. Nöje: ha roligt, vara glad, livets goda
  15. Familj: bilda familj, få barn, gemenskap
  16. Anseende: välkänd, erkännande, status
  17. Ledarskap: inflytelserik ledare, påverka andra
  18. Bekvämlighet: lugnt, skönt, bekvämt
Detta är alltså så som jag tycker, eller åtminstone tror att jag tycker. Jag förbehåller mig också rätten att ha fel. :-)

Utifrån detta ligger möjliga svar på frågan "varför" i mitt liv någonstans i närheten av att leva ett fritt liv, ta egna beslut och att utveckla mig själv. Det ligger lite i linje med att skapa sin egen mening i livet och att vilja "förbättra" mig själv, som jag skrivit om tidigare.

Ytterligare en reflektion är att Mening, som här definieras som att bidra till andras lycka och att vara hjälpsam, hamnat en bit ner, under Självförverkligande. Det skulle enligt modellen fyra nivåer av motivation kunna antyda att jag fortfarande har ett steg att ta.

Vad säger du om min lista? Hur skulle du rangordnat de 18 livsmålen ovan?

torsdag 12 december 2013

Jag vill inte ha smarta mål

Nyligen pratade jag om mål som inte motiverar. En vanligt återkommande rekommendation när det gäller målsättning är att sätta upp mål som är SMART:a. Det betyder, enligt Wikipedia att målet är specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidssatt.

Följer man dessa regler leder det till mål i stil med:
"Rekrytera 10 nya företagskunder inom Stockholmsregionen innan slutet av innestående budgetår genom nätverkande och marknadsaktiviteter".
Detta mål är jättebra om syftet med målet är att kunna mäta och kontrollera resultatet. Om ditt mål istället är till för att faktiskt få nya kunder är det högst troligt att det finns bättre sätt att formulera sig.

För att bli lite filosofisk här mitt i vår smarta målsättning så tar jag fram idén om att det enda som finns är nuet. Vi kan inte handla i den tid som passerat eller i den som ännu inte kommit. Det är endast i nuet som vi faktiskt kan göra någonting. Därför är ett måls primära uppdrag att få oss att handla nu. Att motivera och inspirera till aktivitet. Att få oss att ta ett steg närmare destinationen.

För om du skall vara ärlig, hur starkt motiverad blev du av det inledande (förvisso lite tillspetsade) exemplet? Själv hade jag somnat innan vi ens kom fram till "budgetår".

Med detta som bakgrund upprepar jag inläggets titel. Jag vill inte ha smarta mål. Jag vill ha motiverande mål. Sådana som får mig att göra saker och komma framåt i livet. Om de sen råkar uppfylla någon slags regler för målsättning så är väl det kul, men inte speciellt viktigt.


Hur gör man då för att skapa verkligt motiveranade mål? Jag tror att man behöver knyta an till sina värderingar och känslor.

Ta exempelvis bilden ovan. En riktigt härlig bild på en australiensisk solnedgång. Om jag skulle spara pengar till en Australien-resa är jag övertygad av att jag skulle komma dit snabbare genom att placera denna bild som ett vykort på en väl synlig plats i lägenheten än genom att skapa en lång, smart och komplett målforulering om "hur mycket pengar jag skall ha sparat till ett visst datum för att kunna avnjuta en viss resa".

Låt mig ta ytterligare ett exempel. Jag tycker om idén om att vara skuldfri. Det är djupt rotat i mig. Därför skulle ett mål om att "minska min skuld med 50 000 kr" motivera mig i mycket högre grad än "öka mitt sparkapital med 50 000 kr" även om de har samma effekt på min nettoförmögenhet.

Vad är bra mål för dig? Hur ser de mål ut som får dig till handling?

tisdag 10 december 2013

Mål som inte motiverar

Denna blogg skapades till stor del av att ville bli av med en känsla av meninglöshet. Jag kände mig uppgiven och utan motivation eller lust att göra saker. Jag kunde rada upp listor av saker jag borde göra eller kunde göra, vilket mestadels gjorde känslan värre. Det fanns så många saker jag kunde göra, saker jag visste att jag borde eller kanske till och med tidigare velat göra, men som nu inte kändes lockande alls.

En tanke jag har nu är att jag nog delvis hade fel mål. Jag hade bestämt mig för vissa saker som jag skulle ta mig för eller nå, men insåg inte att jag egentligen inte ville dit. Det var alltså inte mig det var fel på, utan mina mål.

http://www.flickr.com/photos/yogendra174/4382265877/

I det här fallet tror jag, med distans på någon månad eller två, att en del i det var att jag var inställd på att starta eget bolag. Det är absolut inget fel med att göra det och en vacker dag kanske jag gör det också. Men jag hade intalat mig själv att jag borde göra det, att det var rätt väg framåt och att det de övriga alternativen var sämre. Så när jag i praktiken kanske inte var riktigt så sugen som jag tänkt mig på att starta eget så uppstod en kollision i huvudet. Jag ville vilja starta bolag, men ville det inte.

Nu har jag valt en annan väg framåt, där jag byter jobb men inte startar eget. Det känns befriande att ha tagit beslutet. Istället för tvivel om vad som är rätt är jag nu nyfiken på hur det nya skall bli. Det känns bra.

Som uppmuntran bifogar jag följande citat.
Giving up doesn't mean you're a quitter. It just means whatever you're fighting for is no longer worth the fight.
Har du några mål du siktat in dig på men som inte längre motiverar?

söndag 8 december 2013

För att känna glädje

Denna blogg ställer vad som är svaret på frågan "varför" i mitt liv. Varför skall jag gå upp på morgonen? Varför skall jag göra någonting? Varför lever jag över huvud taget?

Jag börjar mer och mer luta åt ett ganska enkelt svar: "för att känna glädje".

För i slutändan är det väl ändå glädje vi är ute efter? Det finns för all del många olika vägar till glädje. Man kan äta en riktigt god tårtbit. Man kan känna endorfinet efter ett träningspass. Man kan krama om en annan människa. Det är helt olika handlingar, men som i slutändan ger ungefär samma sak: en känsla av lycka och glädje.

Så varför krångla till det? Är det kanske inte så enkelt? Jag vet ju inte, men jag är beredd att tro på det. Åtminstone kommer jag köra på den förklaringen fram tills jag hittar något som verkar stämma bättre.

Hur tänker du? Är att känna glädje ett (bra) svar?

fredag 6 december 2013

Att skapa meningen med livet

Vad är meningen med livet? Kanske är svaret att meningen med livet är att skapa meningen med livet.
Så skriver författarna av boken Rik på riktigt.

På sätt och vis är det lite av ett icke-svar. Att svaret på frågan är att ta fram svaret på frågan. Samtidigt är det ju inte vilken fråga som helst, så då kanske man inte skall förvänta sig att svaret är helt vanligt heller.

http://www.flickr.com/photos/aaronvandorn/10998426905/

En sak som tilltalar mig i detta svar är att varje individ uppmuntras tänka för sig själv. Jag känner mig nämligen långt ifrån övertygad om att det finns något allmängiltigt svar på frågan om livets mening.

Jag tror dock alla har en känsla av vad de tycker är rätt och fel. Exakt varifrån den kommer låter jag vara osagt. (Vissa skulle säga att den är ett resultat av gener och uppfostran, andra att den kommer från Gud.) Men hur den än dykt upp, så tror jag att varje person kommer uppfatta ett förslag på "mening med livet" som givande och tilltalande endast om den uppfyller de inre känslans krav.

Exempelvis tilltalar citatet som detta inlägg börjar med mitt inre sinne genom att säga att svaret är individuellt, att vi har makt över vårt liv, samt att livet inte är förutbestämt. Någon annan som tror att det finns ett förutbestämt svar som gäller alla och vilket vi inte kan påverka kommer sannolikt inte tycka ovanstående citat är speciellt vettigt.

Så vad har jag just "bevisat" nu? Inte så mycket vad meningen med livet är, som att vi kommer acceptera eller förkasta möjliga meningar med livet utifrån våra värderingar. Nåja, det låter väl rimligt. Men jakten på livets mening och svaret på "varför" i mitt liv går vidare.

Vad tror du om meningen med livet? Hur ser du på citatet i början av inlägget?

onsdag 4 december 2013

Att göra ett bra jobb

Jag jobbar med att skriva datorprogram. Vid diskussioner på jobbet om vad kvalitet är, vilka funktioner man skall inkludera i ett program eller vad som gör ett program bra är har jag ofta känt att jag till stor del guidas av en inre känsla, snarare än av mått så som kundnöjdhet eller avsaknad av fel. Det har ibland fått mig att känna mig lite konstig till mods. Varför är jag så självcentrerad? Borde inte exempelvis kundnöjdhet vara det optimala måttet på en produkts värde?


Efter att ha läst en artikel om “stoisk mindfullness” började det dock klarna lite. Helt plötsligt förstår jag varför jag gillar det inre måttet samt även vad det har för fördelar. Anledningen är att jag inte har någon kontroll över hur nöjda kunderna är med produkten. Jag kan ha lagt ner min själ i att göra ett program med mål att göra kunderna nöjda, men så är de det ändå inte. Jag kan kämpa och försöka påverka men kontrollerar i slutändan inte resultatet.

Nu handlar det givetvis inte om att man inte skall försöka göra kunderna nöjda. Istället är idén att man inte skall ha det som villkor för om man “lyckas” eller inte. På samma sätt som den vars vardagshumör bestäms av om solen skiner eller om det regnar kommer en person vars professionella självkänsla hänger på om kunderna är nöjda eller inte ofta må dåligt trots att hen gjort ett så bra jobb hen kunnat. Istället skall man känna sig nöjd över att man gjort ett bra arbete och om det sedan dessutom uppskattas så är det en bonus.

Den stoiske läraren Epictetus illustrerar detta i följande beskrivning av en sångare med scenskräck.
When I see man in anxiety, I say to myself, “what can it be that this fellow wants? For if he did not want something that was outside of his control, how could he still remain in anxiety? That is why when singing on his own he shows no anxiety, but does so what he enters the theatre, even though he has a beautiful voice. For he does not wish merely to sing well, but also to win applause, and that is no longer under his control….Why is this? Why, he simply does not know what a crowd is, or the applause of a crowd…hence he trembles and turn pale.
Vad avgör om du känner att du lyckats eller inte?

måndag 2 december 2013

Varför lyckades jag göra så mycket igår?


När jag vaknade igår hade jag en att göra-lista på närmare 30 punkter att klara av. När dagen var slut hade jag genomföra dem alla!


För att ge en bild av min dag kommer här ett axplock av aktiviterna:
  • Jag rakade mig och duschade direkt när jag gick upp.
  • Jag drack en kopp te (vilket är en rutin jag vill komma in i).
  • Jag gjorde tre extrajobb-ärenden (som legat över mig i säkert en vecka).
  • Jag lagade mat (något jag galet nog inte gjort på ca två månader!).
  • Jag städade och dammsög lägenheten. (Det tar bara 20 minuter!)
  • Jag bar ner och packade upp julpynt! (Mysigt!)
  • Jag skrev ett långt brev till en vän.
  • Jag skickade ett viktigt brev till min chef.
  • Jag bokade in massage.
  • Jag uppdaterade budgeten och betalade en räkning.
  • Jag lärde mig mer om guld- och dödskors (det är ekonomi-termer, för den som undrar).
  • Jag skrev tre utkast till inlägg för denna blogg.
  • Jag satte mig ner och gick igenom veckan som kommer.
  • Jag gjorde diverse annat jag tyckte var roligt.
Därtill lyckades jag flera gånger mota bort prokrastinerings-känslan och köra på med det jag tänkt.

Allt som allt en grymt bra för en dag! Så varför redogör jag för det här? Har jag blivit exhibitionist? Vill skryta? Blivit knäpp? Njae, anledningen till att jag skriver det här är att jag själv blev så förvånad över det och kände att det faktiskt var relevant för bloggens tema.

För hur kom det sig att jag lyckades med allt detta det när många av sakerna var sånt jag skjutit på i flera veckor? Svaret borde ju ha någonting att göra med "varför", tänker jag. Nu vet jag inte säkert, men jag har några "misstänkta".
  • Jag hade sovit (mer än) tillräckligt två nätter i rad.
  • Jag kom upp ganska tidigt så jag kände att jag hade mycket tid på mig.
  • Jag tog direkt på morgonen tag i den översvämmade att göra-listan och styrde upp den.
  • Jag duschade och tog på mig “riktiga” kläder så jag kände mig pigg och redo.
  • Listan innehöll både “roliga” och “tråkiga” saker.
  • Jag motade bort prokrastinerings-känslan med tanken:
    “Jag är inte rädd för att göra <det jag skulle göra>! Jag behöver inte <det jag frestades att göra> som trygghet.”
Det är möjligt att det fanns ytterligare saker som påverkade, men detta är de jag kommer på. Så ovanstående lista tror jag är relevant för mig och att må bra i livet.

Vad får dig att bli extra produktiv? Vad ligger bakom dina "superdagar"?