onsdag 4 december 2013

Att göra ett bra jobb

Jag jobbar med att skriva datorprogram. Vid diskussioner på jobbet om vad kvalitet är, vilka funktioner man skall inkludera i ett program eller vad som gör ett program bra är har jag ofta känt att jag till stor del guidas av en inre känsla, snarare än av mått så som kundnöjdhet eller avsaknad av fel. Det har ibland fått mig att känna mig lite konstig till mods. Varför är jag så självcentrerad? Borde inte exempelvis kundnöjdhet vara det optimala måttet på en produkts värde?


Efter att ha läst en artikel om “stoisk mindfullness” började det dock klarna lite. Helt plötsligt förstår jag varför jag gillar det inre måttet samt även vad det har för fördelar. Anledningen är att jag inte har någon kontroll över hur nöjda kunderna är med produkten. Jag kan ha lagt ner min själ i att göra ett program med mål att göra kunderna nöjda, men så är de det ändå inte. Jag kan kämpa och försöka påverka men kontrollerar i slutändan inte resultatet.

Nu handlar det givetvis inte om att man inte skall försöka göra kunderna nöjda. Istället är idén att man inte skall ha det som villkor för om man “lyckas” eller inte. På samma sätt som den vars vardagshumör bestäms av om solen skiner eller om det regnar kommer en person vars professionella självkänsla hänger på om kunderna är nöjda eller inte ofta må dåligt trots att hen gjort ett så bra jobb hen kunnat. Istället skall man känna sig nöjd över att man gjort ett bra arbete och om det sedan dessutom uppskattas så är det en bonus.

Den stoiske läraren Epictetus illustrerar detta i följande beskrivning av en sångare med scenskräck.
When I see man in anxiety, I say to myself, “what can it be that this fellow wants? For if he did not want something that was outside of his control, how could he still remain in anxiety? That is why when singing on his own he shows no anxiety, but does so what he enters the theatre, even though he has a beautiful voice. For he does not wish merely to sing well, but also to win applause, and that is no longer under his control….Why is this? Why, he simply does not know what a crowd is, or the applause of a crowd…hence he trembles and turn pale.
Vad avgör om du känner att du lyckats eller inte?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar