söndag 8 december 2013

För att känna glädje

Denna blogg ställer vad som är svaret på frågan "varför" i mitt liv. Varför skall jag gå upp på morgonen? Varför skall jag göra någonting? Varför lever jag över huvud taget?

Jag börjar mer och mer luta åt ett ganska enkelt svar: "för att känna glädje".

För i slutändan är det väl ändå glädje vi är ute efter? Det finns för all del många olika vägar till glädje. Man kan äta en riktigt god tårtbit. Man kan känna endorfinet efter ett träningspass. Man kan krama om en annan människa. Det är helt olika handlingar, men som i slutändan ger ungefär samma sak: en känsla av lycka och glädje.

Så varför krångla till det? Är det kanske inte så enkelt? Jag vet ju inte, men jag är beredd att tro på det. Åtminstone kommer jag köra på den förklaringen fram tills jag hittar något som verkar stämma bättre.

Hur tänker du? Är att känna glädje ett (bra) svar?

3 kommentarer:

  1. Om jag ställer mig själv frågan som du just ställt dig -varför lever jag över huvud taget?
    Blir mitt svar –För att sprida Guds kärlek.

    Gud kan ju för många kännas väldigt diffus och flummig, långt borta och ogreppbar.
    Även om ordet ”Guds” i ovanstående är väldigt viktigt för mig, det är liksom han som är drivkraften, han är definitionen av kärlek, så för att göra det lättare för den som inte känner sig bekväm med Gud, låt oss säga: Meningen med mitt liv är att sprida kärlek.

    Ditt svar är ”för att känna glädje”. När jag läste det tänkte jag först att det ligger väldigt nära mitt svar men nu vet jag inte vad jag tänker.
    Hur nära varandra ligger kärlek och glädje?
    Vad är det för skillnad på att sträva efter att sprida (ge) och att känna?
    Jag tänker iallafall:
    -Att det är svårt att känna sig älskad och inte bli glad av det..
    -Jag vet också att jag mår bra av att känna glädje men om jag gör saker som bara jag blir glad av en längre tid kommer meningslöshetskänslan snart smyga sig på mig.(Visst, det här är härligt men vad är det för mening med att jag har det så gött här i min lilla bubbla?)
    -Jag vet också att jag blir glad av att visa kärlek till andra.

    ”I slutändan är det väl ändå glädje vi är ute efter?”
    Hmm, det är klart man vill vara glad och inte ledsen... men även mörka dagar är ju en del av livet..fast det är klart, jag skulle ju aldrig sträva efter att bli nedstämd eller ledsen, nej då har du rätt, då är jag ute efter att känna glädje, tillfredsställelse, kärlek mm.

    /Domnisoara F

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar Dominisoara F! Du skriver ju en längre kommentar än jag skrev inlägg! :-D

    Jag blir nyfiken på varför känns det viktigt för dig att sprida (Guds) kärlek. Även om jag inte är övertygad så tror jag ju lite på (den kontroversiella?) modellen att människor gör osjälviska saker av själviska orsaker. Alltså, helt enkelt man är snäll mot andra för att det får en att känna sig bra. Nu vet jag ju givetvis inte in det är så det är i ditt fall, men det är en tanke.

    Angående att det i längden känns meningslöst att bara göra saker man blir glad av så tänker jag att då gör du ju inte saker du blir glad av utan saker som gör att livet känns meningslöst. Det är ju lite av en miss. :-) Om ditt medvetande inte nöjer sig med att befinna sig i "sin lilla bubbla", så måste även det du gör för att känna glädje ta hänsyn till världen utanför bubblan. Exempelvis om du blir glad av att vissa kärlek till andra.

    Mvh
    Sökaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, får se om jag kan hålla kommentaren kortare den här gången;)

      Ja jag har också funderat på vad det är som gör att det är viktigt för mig att sprida Guds kärlek. Det kan vara en längtan som Gud själv har lagt ned i mig eller så kommer det av min tolkning av bibeln samt vem Gud är- Gud är kärlek, Han vill att vi ska se andra med kärlek, älska din nästa, älska din fiende... Det kan vara en kombination av båda dessa.

      Att känna mig behövd och att hjälpa andra ger mig mening med mitt liv.
      Att hjälpa andra skulle jag kunna se som verbformen av kärlek (kanske inte bara att hjälpa men även att uppmuntra, stötta, älska..).

      Jag gillar inte att se kärlekshandlingar som egoistiska handlingar, är det då en äkta kärlekshandling? Till viss del tror jag dock på det du säger, att vi gör osjälviska saker av själviska orsaker, som att det faktiskt får mig att må bra om jag gör någon annan glad eller att det lättar mitt samvete om jag hjälper någon som tappat ut matkassen på maken, trots att jag har bråttom iväg någonstans. (Där med inte sagt att detta behöver vara den primära orsaken till att vi gör handlingarna) Jag tror också som sagt att Gud vill att vi ska göra kärleksfulla saker mot varandra och jag måste säga att han hade ju varit rätt puckad om han hade skapat oss sådana att vi inte blev uppmuntrade eller mådde bra av att göra dem, för vem fortsätter med något som får oss att må dåligt i längden?

      Hehe, du har rätt i ditt sista stycke. Ibland tror jag visst att jag gör saker jag mår bra av, fast så inte är fallet, iallafall inte om jag gör dem för länge:)

      /Domnisoara F

      Radera