lördag 28 december 2013

Modigt att tala sanning?

En bekant skrev följande observation på ett forum.
It always amazes me that people think its courageous to speak the truth. How many lies have all of these people spoken that have not come out one day? And when they did come out it was surely way more painful to deal with than speaking the truth was. Lying is like taking out a loan you know you can never repay at an enormous interest rate.
Jag kan inte annat än att hålla med. Att ljuga känns verkligen korkat. Det gör alltid ondare när det väl kommer fram. Som när jag inte vågade säga att jag ville sluta.

När man väl har skapat en lögn vill man ju inte att den skall avslöjas, så man gör vad man kan för att hålla den vid liv; man spär på lögnen lite ytterligare och skapar en liten grupp av relaterade smålögner. Det gör det naturligtvis ännu svårare att undvika att avslöjas och det gör ännu ondare när den väl avslöjas.

http://www.flickr.com/photos/sludgeulper/3436165308/

Man skulle kunna se att ljuga som ett "uppskjutandebeteende"; att skjuta sanningen framåt i tiden. En form av prokrastination alltså. En annan förklaring kan vara att lögnen är en slags panik-reaktion. Vi känner oss hotade av en obekväm fråga och vår reptilhjärna får oss att "fly" genom att säga en lögn. "Puh! Hotet undanröjt." Eller inte.

Dumt är det hur som helst. Så "lögn" är helt klart inte svaret på frågan om "varför" i mitt liv.

Ljuger du? När? Varför?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar