onsdag 18 december 2013

Våga sluta

Jag har flera gånger i mitt liv hamnat i jobbiga situationer som jag förutsåg, kunde undvikit, men ändå körde rakt in i med full fart!

Det är situationer där jag börjat känna att saker och ting inte riktigt känns bra. Situationer där jag ville göra en stor förändring men samtidigt var rädd för de kortsiktiga konsekvenserna att genomföra förändringen.

Ett exempel var ett tidigare jobb som jag kände att jag inte längre trodde på och ville gå bort från. Samtidigt var en kollega mycket beroende av mig i företaget och om jag gick så fick det ju också konsekvenser för denna person. Jag drog mig rejält för att berätta hur jag kände för kollegan. Detta gjorde att jag jobbade kvar trots att jag inte trodde på det. Jag mådde också sakta men säkert mer och mer dåligt av situationen. Som "grädde på moset" lät jag ju också min kollega investera ännu mer tid i något jag visste inte skulle leda någon vart.

http://www.flickr.com/photos/wwworks/2393382638/

När det till slut gått så långt att jag har stor ångest över det hela och lyckas förmå mig att ta tag i situationen blev det ett stort antiklimax. Situationen löste sig ganska lätt! I samtalet som resulterade frågade kollegan "Varför sa du inte det direkt?". Ja, det är frågan. Varför gjorde jag inte det? Jag var feg? Bekväm? Dum?

Jag hade alltså två alternativ:
  1. Säga till min kollega att jag inte längre tror på idén och vill sluta. Ett jobbig samtal måhända, men båda kommer snabbt vidare.
  2. Ge sken av att allt är frid och fröjd trots att jag vet att projektet är dödsdömt. Låta min ångest växa i takt med att jag låter min kollega gå längre åt ett håll jag vet är en återvändsgränd.
Kort men intensiv smärta eller lång och utdragen? Jag valde lång och utdragen. Korkat, så här i efterhand.

Vad drar du ut på när du bara borde säga stopp?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar