torsdag 14 januari 2016

Lättare om man satt i rullstol

I flera texter jag läst det senaste har jag stött på anekdoter om personer som råkat ut för en olycka och till följd av denna blivit rullstolsbundna.

Händelsen upplevs naturligtvis till en början som en stor tragedi. Efter ett tag börjar man dock vänja sig vid de nya förutsättningarna. Genom att tänka på vad man har förlorat kan man också få en bättre förståelse för allt man faktiskt har. Sålunda har dessa anekdoter ofta slutat i att den nu rullstolsbundne säger att hen faktiskt känner sig lyckligare nu än innan olyckan.

Detta kan få mig att tänka att "det är ju lätt för dem". Vilket när jag tänker mer känns lätt absurt. Jag tänker alltså att "det är lättare att vara lycklig när man siter i rullstol, för då blir det lättare att uppskatta det man har kvar". Enligt denna fina logik så är allt jag behöver göra för att bli lyckligare att råka ut för en olycka så att jag aldrig kan gå igen! Smart!

Tragedy, Comedy, av Phil Shirley

Det låter ju fantastiskt dumt! Varför kan jag inte bara inse hur bra jag faktiskt har det redan idag? Så kan vi hoppa över det där med rullstolen.

För vad är det med oss människor att det skall krävas en stor negativ livshändelse för att man skall fatta? Det är först när en förälder går bort som man inser hur mycket man värdesätter dem. Det är först när man inte längre kan gå som man inser hur bra man har det i övrigt. Och så vidare.

Nej, jag vill börja förstå hur bra jag har det redan nu. Hur svårt kan det vara?

Förstår du hur bra du har det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar